Leverans, tack

Är hemkomna från världens mysigaste pre-bröllopsmiddag! Mamma har fått gå intensivkurs i barnen-Bergstrand-rutiner, väskorna är packade och resfebern börjar infinna sig. Nu är det bara en vigsel och sen bär det iväg! Förväntningarna är skyhöga och jag hoppas att New York levererar!

Hjälp!

Om 4 dagar åker jag och Per till New York. Vi har haft "lite" annat att stå i så jag har helt ärligt knappt hunnit reflektera över detta faktum. Men nu har jag svår ångest över att åka ifrån mina barn, och särskilt då den minsta som är som en liten plåsterlapp på mig under min hemmavarande tid. Vad ska han tro när vi inte kommer hem förrän på den 5:e dagen? Jag pendlar mellan denna ångest och en liten röst som säger att det är vi föräldrar värda. Vi har inte åkt ifrån barnen mer än över natten och det gäller alltså för de senaste 8 åren. Inte desto mindre vill jag packa dom i handbagaget.

Lugn och sjuk helg

I en familj med tre barn finns det liksom inte utrymme för en helt lugn helg. Men i bemärkelsen inte-så-mycket-inplanerat har helgen varit relativt lugn. Per, som inte är någon boxartyp direkt, fick i och för sig åka till närakuten och röntga sin knoge (ua som tur var) och alla tre barnen hann bli ganska sjuka, vilket vid närmare eftertanke bidrog till lugnet som ändå rådde.

Elina har redigerat Max-böcker. Hon älskar verkligen dessa böcker (fortfarande!), men tycker att språket lämnar en del att önska, så hon skriver egen text till bilderna. :-)

Levi har ritat på både händer och fötter. Jag försöker resonera med honom.
Jag: "Levi, får man rita på foten?"
Levi (bestämt): "Mjaum."
Jag (lite svårt att hålla mig för skratt här): "Har du ritat en katt?".
Levi: "Jaa."
Jag: "Men man får ju bara rita på pappret. Det vet du ju."
Levi håller händerna för ansiktet.

Han är svåruppfostrad och kommer undan med mycket, vilket i sig försvårar själva uppfostrandet. Men han gillar verkligen att rita katter.

För övrigt har vi mest hållit till i soffhörnet och gosat på den som varit mest sjuk för tillfället. Elliot ledde sjukligan länge, men igår tog Elina över. Levi hostar, men är åtminstone feberfri.

Gräsänka

Idag är Per iväg på en heldag. Han åkte 7.15 och kommer hem...sent (svensexa). Inte för att jag och kidsen inte har haft en toppendag som inkluderar spel, ansiktsmålning, en cykeltur, massor med godis och slutligen ett badhusbesök som tog knäcken på alla barn som somnade som stockar 19:30. :-) Men livet är ändå inte detsamma utan mannen. Ens för en dag. Vi träffas naturligtvis väldigt ofta även om all tid tillsammans troligen inte kvalificerar sig som kvalitetstid. Ändå längtar jag efter honom när han för en gångs skull är borta en hel lördag. Det måste väl vara ett bra tecken efter nästan 15 år ihop?

Piratskeppslopp idag

Words don´t come easy to me...

Oj, vad det sprutar nya ord från Levi just nu! "Lamla" säger han när han sätter sig på den halkiga hyllan i badkaret och vet att han kommer att ramla. Sax säger han och låter som en gammal fyllgubbe, typ "Schasch". :-D Och istället för "Dä" sa han "Bu" när bussen körde förbi idag. Det är lika roligt varje gång barn börjar kommunicera med ord istället för handlingar. Jag berättade för Levi att vi ska åka och köpa en present till faster Karin imorgon och då sa han "Dlandla" som är ordet för handla. Så duktig!

Jag steg upp kl. 5.30 imorse och åkte på spinning. Det var ett rejält pass, men nu är jag totalt färdig och funderar starkt på att slötitta på teve tills jag somnar i soffan. Ha en skön kväll!

Husvisning, Leos lekland och simskolan samma dag! Somnar man inte gott ikväll så vet jag inte vad. Elina surade så på simskolan att fröken fick låta henne simma utan flythjälp och hon är så envis att hon simmade själv tvärs över hela bassängen!  Heja!

Inte ens lördagsgodiset...

...kunde hålla Levi vaken. <3

Svårt...

...att slita sig från morgonmysiga ungar, särskilt när man står inför en tolvtimmars arbetsdag. Så står man där i hallen och tar på sig skorna och plötsligt hör man ljudet av  små fötter, får sista kramarna, pussarna och vinkningarna. Vilken skön känsla ändå!

Mina älskade barn

Mina fina och stora barn, ibland blir man förvånad trots att man tycker att de är världens bästa barn.

Elina bakade egna scones igår. Det enda jag hjälpte till med (förutom att få receptet rätt) var att sätta in dem i ugnen. Hur stor och duktig tjej som helst! Hon är full av tilltro till sin egen förmåga och då går ju saker väldigt bra. Hon packade också en kasse helt själv på affären. Mycket stolt och nöjd över sig själv var hon. Och jag också förstås!

Elliot gjorde läxan i flygande fläng och utan tjat. (Det går alltid i flygande fläng, dock inte alltid utan tjat.) Mycket bekvämt för föräldrarna. Han var också väldigt snäll mot sina småsyskon och lät Elina vara med honom och en klasskamrat och gav bort sina utklädningskläder till Levi som var krasslig och gnällig. En empatisk och sympatisk och alldeles underbar kille!

Levi kommer med pennan och säger "Mjaaa" och då ska jag rita en katt. :-) Min stora kille som så smått börjar prata!

Älskade ungar, jag gillar er något alldeles förfärligt mycket!

Högt och lågt

Vi pendlar mellan hopp och förtvivlan vad gäller vår husförsäljning. Jag citerar filmen vi såg sist, Hungergames, "Det enda som är större än fruktan är hoppet.". Och som tur är finns det lite hopp! Detta är i alla fall det som cirkulerar i mina tankar dygnet runt. Botemedlet är att träna sig dödstrött och sova stenhårt mellan varven. Och gosa på barnen förstås! :-)

Något annat jag funderat över är varför det är vänsterstrafik i tunnelbanan. Och då menar jag inte själva tågen, utan människorna som går till och från tunnelbanan. Möjliga orsaker jag övervägt: slumpen, en engelsk arkitekt, en annan arkitekt som inte tänkte sig för, en arkitekt som övervägde att detta kan vara hjärngymnastik...?

Godmorgon, i vilket fall som helst!