Anti-mindful

Jag har snöat in på mindfulness, möjligen för att jag verkligen inte känner mig mindful. Men handlar inte livet mest om planering och förväntan? Visst är semestern härlig, men jag njuter nästan mer när jag planerar för den än när den faktiskt börjar. Det är något ljuvligt med förväntan som gör att jag verkligen inte bara vill vara i nuet. Sedan gillar jag att ha såväl långsiktiga som kortsiktiga planer, skriva listor och administrera livet i stort (vilket är tur eftersom vår familj annars hade levt i konstant kaos) och det heter säkert något fint på latin och är möjligen någon sorts diagnos, men det struntar jag i.

Kan man inte bara få vara som man är utan att tutas full med att man missar livet om man inte lever i nuet? Jag gillar mitt liv och i mitt liv gäller det att vara steget före.

Avslutning nr 3

En anledning att inte skaffa ett fjärde barn (om man helt bortser från graviditet, foglossning, amningsproblem, sömnlöshet och oro) är att vi skulle behöva klona oss för att hinna med alla avslutningar och aktiviteter.

Levis avslutning/sommarfest var en underbar tillställning i ett fantastiskt väder!

Han var så fin, min fantastiska lilla prins!

 

Det var också första året han sjöng med av hjärtans glädje i sångerna!

Har man barnet på ett föräldrakooperativ ingår det alltid en uppgift. Jag brukar välja tårtuppgiften eftersom det är en hobby jag har. I år blev den faktiskt riktigt fin (de brukar dock alltid bli goda och det måste ju vara huvudsaken?) om jag får säga det själv.

 



 

Hela familjen var förstås med!

 

Efter samtliga avslutningar har vi haft en intensiv, men rolig helg. I fredags åkte jag och barnen till Stockholm för att äta lunch med Per och köpa nya sommarkläder. Det har med åren visat sig att barn växer ganska mycket från år till år. Detta år inget undantag, men eftersom jag älskar att handla kläder var detta ett kärt problem.

 

I lördags sjöng jag på dop/vigsel, Elina var på kalas och sedan kom kusinerna över och åt med oss, hade en härlig dag och sov sedan över. Så mysigt!

 

 

Igår var vi bjudna till farfar och Eva på lunch tillsammans med Pers övriga syskon med familjer. Mycket trevligt. Jag och de stora barnen åkte direkt därifrån till bion. Vi såg Jurassic World, vilken barnen tyckte var otroligt läskig. Den var också bra! Och nu lider jag av post status helg med inför semester stress och en längtan efter att vara utomhus varje solig sekund.

Självkänsla

Är det något jag skulle vilja kunna ge till mina barn, rent fysiskt, så är det självkänsla. "Här, varsågod, det är årets julklapp."

Men hur ger man dem självkänsla på riktigt? Jag har hört/läst/förstått att man inte ska berömma barnen för deras prestationer, men det är faktiskt stört omöjligt. Nästan allt de gör är alldeles fantastiskt. Fast jag matar dem förstås också med ömhetsbetygelser som inte har någon som helst koppling till prestationer. Ibland så mycket att de protesterar. Jag tvångspussar mitt äldsta barn (vad säger psykologerna om det?? för att inte tala om socialen??) som minst sagt är lite motvillig till fysiskt kontakt med sin mamma. En puss här och där får man stå ut med om man bor hemma tycker jag.

Jag är själv prestationsinriktad och det är svårt att inte föra över det på sina barn. Jag vill prestera och vara den bästa mamman, men jag vill inte att barnen ska känna att de måste prestera för att vara de bästa barnen.

Jag drömde för övrigt att min mamma berättade att hatade mig och att hon aldrig tyckt om mig och hon berättade också varför och då lyckades hon pricka in alla de grejer som jag inte gillar med mig själv (kanske inte så konstigt eftersom det var min dröm). En förfärlig dröm faktiskt. Och otroligt verklig. Kan ha med självkänslan att göra.

Sommar!

Sommaren valde att göra entré på avslutningsdagen i skolan. Väldigt lämpligt.

Barnen var så fina!



Jag gråter alltid på skolavslutningar och igår var inget undantag, även om jag tyckte att jag lyckades göra det ganska diskret. Elliot byter skola och klass till hösten så det var liksom sista natten med gänget. Elliot har haft bästa tänkbara klass och mycket tack vare sin fantastiska lärare Carola! Samma lärare från F-4 är få förunnat och har man då turen att få den bästa, ja, då är det svårt att säga hejdå.

Elina har sin egen fröken Carola och även hon är toppen! Jag har bara rosor till Brännkärrsskolan!

Den här bilden är tagen för exakt 4 år sedan. En av oss har vuxit lite mer än övriga sedan dess. Hint: inte Per.

Oj!

Oj, vilken oflitig bloggare jag är! Det beror på att Per och jag bestämt oss för att vi ska skiljas och att vi är ganska deprimerade. 

Nä, nu skojar jag. 

Vi firar snart 10-årig bröllopsdag och har haft fullt upp med att planera för den, eftersom mamma/mormor så lägligt är här just då och har lovat att vakta barnen över helgen. Länge lutade det åt Budapest, men slutligen blev det.... *trumvirvel*... cykelsemester på Öland! Så mysigt! Och nej, vi ska inte tälta (skilsmässovarning på den) utan bo på en herrgård. 

Och när vi inte planerat och planerat om så har vi:

Promenerat till Knivsta.

Bakar snickerskladdkaka. 

Solbränt oss lite.

 

Och varit på kalas!

Utfall

Inte utfall som när man tränar, utan utfallet som inte sammanföll med planen.

Den här veckan var planen: kniven-mot-strupen-för-om-något-oväntat-händer-så-skiter-sig-hela-livet. En dålig plan helt enkelt som berodde på att jag bokade in en tvådagars kurs samtidigt som alla barnen skulle ha avslutningsaktiviteter gällande såväl sport som skola och dagis (plus ett möte i skolan samt utevaktning på dagis). Det visste jag dock inte när jag bokade in kursen.

Utfallet då? Tre sjuka barn (varav det ena fick Alvedon och följa med en förälder på utevaktning på dagis en timme trots feber - vad göra liksom??) och en sjuk mamma (som gick på retorikkurs ändå p g a dåliga avbokningsregler och nu får sota för det genom att aldrig bli frisk igen).

Note to self: res (långt) bort i 4 veckor med start i mitten på maj 2016 så kommer du att slippa värsta vårstressen. Obs - du bör börja spara såväl semesterdagar som pengar för ändamålet typ nu.

Jahopp

Jag: "Levi, nu måste vi gå och duscha dig."
Levi:

En inneboende pessimist

Från och med nu ska jag undvika alltför positiva inlägg och istället utveckla min inneboende norrländska pessimist.

Känns det tillräckligt bra kan det liksom bara bli sämre. Och sämre blev det med besked. Det känns som om någon kört ner ett järnspett i halsen. Bådar gott för retorikkursen i dagarna två.

Magi!

Våren är magisk! Allt blir grönt, skönt och levande. Även jag (och jag inser att jag låter som en pensionär, en grön pensionär dessutom, när jag skriver detta).

I helgen har vi myst och gjort upp ännu fler semesterplaner med goda vänner ända tills det minsta barnet stupade och vi var tvungna att gå hem, vi har sett Måns vinna mello, vi har köpt fina blommor och planterat tillsammans, lagat god mat, sprungit långt och njutit av ett alldeles fantastiskt liv!

Min älskade vårfina lilla rabatt!

Fredag

Det är fredag och jag har förmånen att vara hemma med en av dem jag älskar mest i hela världen. Vi har inga planer för dagen för att vi inte vill ha några (utom spinning kl. 17) och just nu har vi inte ens klätt på oss eller kommit oss ur soffan där vi landade för lite välling/flingor och mjölk (överlåter åt er att lista ut vem som åt vad).

 

Jag hittade webkameran och som tur är verkar vi vara linslusar.

Mitt hjärta

Mitt hjärta krånglar. Jag brukar känna av dubbla slag med jämna mellanrum, men i förrgår dubbelslog det hela dagen. Och då är jag varken värst stressad, ångestfylld eller ens superförälskad. Jag och mitt hjärta kunde inte somna på kvällen och åkte istället in till sjukhuset och gjorde ett EKG som var "helt normalt". Till och med pulsen var låg, trots att jag var nervös. Jag pratade med vårdcentralen igår som lovade att jag inte skulle dö av att fortsätta träna och idag är hjärtat faktiskt lite lugnare. Jag önskar att det var någon annan kroppsdel som kunde krångla, typ foten, för hjärtat är jag tydligen väldigt rädd om.