Här är mina trötta, men ändå morgonpigga, finingar. En hade dessvärre hunnit till skolan. Jag har ju sådan tur att pappan lämnar Elliot så att vi övriga kan mysa vidare varje morgon. Han är ett fynd den där Per.
Igår gick en annan Linda, född samma år som jag, ur tiden. Hon lämnar tre små barn och en man kvar i livet. Jag har följt hennes blogg en tid (www.lindaskriver.blogspot.com) och förfärats över att småbarnsföräldrar inte får vara friska och starka, se sina barn växa upp och finnas för dem åtminstone tills de har blivit vuxna. Det är nog det värsta med att bli förälder, att man på köpet får en ångest över att livet är så sårbart. Tänk att man kan finnas och skriva blogginlägg den ena dagen för att nästa dag dö. Varje dag med dem man älskar är en bra dag. Tänk på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar