Det finns som tur är liv fortfarande, bara inte på den här bloggen. Detta inlägg blir mitt sista.
Jag började blogga 2007 när Elina var en bebis och Elliot var 2 år gammal. 17 år senare har vi även Levi och 2 katter i familjen. Vi håller ihop även om Elliot har flyttat hemifrån. Vi har precis hunnit fira hans 20-årsdag lite i förtid.
Barnen är fortfarande det bästa i mitt liv.
Elliot är den bästa tänkbara. Snäll, pålitlig, grymt smart, duktig på det mesta, med på det mesta och en klippa. Han klämmer in tusen aktiviteter eftersom skolan går av bara farten. Han är helt redo för vuxenlivet och det socialaste av alla våra barn. Jag kunde inte vara en mer stolt förälder till honom. Tänk att vi har fått ha honom i 20 år. Lyckliga, lyckliga oss.
Elina är förstås också den bästa tänkbara. Snart 18 år gammal och går redan 3:an på gymnasiet. Håller ihop med sin flickvän sedan en tid. Elina är en kreativ person som har lätt för det mesta hon företar sig. Om hon bara kunde slappna av lite och inte ha så höga krav på sig själv hade hon sett vilken stjärna hon är. Hon är barnet som är mest som jag, men till utseendet liknar hon bara Per. Elina har slitit som ett djur för att ta sig igenom gymnasiet och snart är hon i mål! På tal om djur så drömmer hon om ett liv med många djur och djur verkar också dras till henne. Vart man än går dyker det upp en fågel eller varför inte en ekorre?
Levi är allas vårt lilla gull trots att han vuxit om sin mamma med råge. Han är den i familjen som är mest nöjd med hur saker och ting är. Det måste vara så otroligt härligt att vara en sådan person. Levi har snöat in på pingis, men det är basket han spelar i organiserad form. Levi gillar hemkunskap bäst i skolan och matlagningsintresset måste han ha ärvt av någon annan än sina föräldrar. Levi är en lugn person men uppskattar verkligen lite röj emellanåt. Han är otroligt kärleksfull och kramig fortfarande.
Jag kan inte förstå att vi inte längre har några småbarn. Tiden gick så fort. Jag känner mig lite snuvad och mycket nostalgisk när jag skriver det här, men också stolt över att jag fick barnen att överleva och bli fina människor. Inte ensam förstås, för jag och Per har varit ett grymt team under alla de här åren.
Det här är mitt sista inlägg och jag vill tacka för mig. Tack blogger för att allt detta fortfarande är sparat. För mig är det som en skatt. Tack till er som läst. Tack till barnen för att ni är mitt allt och alltid kommer att att vara det. Tack Per som gav mig det bästa tänkbara. Tack livet för att det blev som det blev. Tack.
