Sjuk...

Sällan känner jag mig så sjuk att jag inte fixar att jobba åtminstone hemifrån (det är ju inte så att jobbet är tungt fysiskt direkt), men idag har jag (efter några jobbtimmar på fm) sjukanmält mig. Det händer så sällan att jag knappt kommer ihåg hur man gör. :-)

Nu ska jag bädda ner mig och hoppas på ny energi.

1177

1177 är numret till vårdguiden, men det är också siffran på antalet blogginlägg jag har skrivit. Detta är alltså inlägg 1178. Jag ska fira med att äta 1178 godisar i helgen. Eller så kanske jag låter bli.

När armarna hotar med strejk - en handlingsplan

Jag har alltid ansett mig som obotligt och ofantligt högerhänt, det vill säga att jag har otroligt svårt att göra saker med min vänstra hand. Vänster arm däremot använder man mycket mer än vad man kan tro och detta märker man när man helt plötsligt får svårt att göra saker med den vänstra armen till exempel på grund av en envis inflammation (som man till en början tror ska gå över av sig själv och därför inte vänder sig till sjukvården i rimlig tid).

Vänster arm fungerar som en stödarm och någon slags avlastning som man använder för att underlätta för höger hand att utföra saker.

Exempel på saker som man gör med vänster arm (när den inte är inflammerad): Öppnar bildörren med när man kör bil, hänger handväskan/datorväskan på den när man ska låsa upp en dörr, bär sitt lilla barn med då man exempelvis behöver laga mat med höger hand, bär sin bricka med när man betalar med höger hand, etc. i all oändlighet.

Det som sedan händer när höger arm helt plötsligt ska ta över vänster arms arbetsuppgifter helt och totalt är att höger arm också börjar bråka. Det blir typ debatt men vänster är starkare (i förhandling eftersom den totalvägrar samarbete av typen avlastningsarm) vilket får höger arm att vilja strejka.

Vad göra? Jo, se först och främst till att ha en riktigt bra arbetsuppgivare som lyssnar på både höger och vänster arm och ser till att göra de anpassningar på din arbetsplats som behövs (höj- och sänkbart skrivbord, underarmsstöd på skrivbordet och en RollerMouse exempelvis). Se sedan till att få en kortisonspruta i din vänstra arm så att man först och främst kan sova och således tänka klart, men också så att man kan tvinga vänster att avlasta höger lite. Be gärna om massage på de triggerpunkter som uppstår när armarna är i konflikt (av typen ont ska med ont fördrivas). Och vänta.

Bättring kommer (även om man veckan innan har tänkt tanken att amputation troligen är det bästa botemedlet)! Utan sjukskrivning (om man är lite envis). Och till slut kan man till och med gå på spinning igen (men undvik gärna träning av typen armhävningar i ganska många veckor till)! Man kan till och med bli så glad över att man kan träna igen att man går på fyra pass på en vecka. :-)

Tacksam

Mitt jobb kan dränera vem som helst på energi. Jag kämpar verkligen i motvind och får ta del av många sorgliga livsöden. Jag slåss för människors rätt till dess jag blir svettig inombords.

Men jobbet medför också en tacksamhet över det vardagliga. Idag är jag tacksam över att min arm har börjat samarbeta så smått igen, att jag kan träna igen (aldrig har jag väl varit så taggad på spinning!), att barnen inte är sjukare än förkylda, att Elina och hennes kompis både bakade och städade efter sig och att jag har hittat min vanliga frisör igen (hon bytte jobb, hoppas det inte berodde på mig för i så fall är jag en stalker).

Jag är dessutom lycklig över att vi äntligen fått upp gardiner i vardagsrummet! På tiden efter 3 (!) år. 

Och som vanligt är jag oerhört tacksam över mina lediga fredagar med denna prins (som här provar inredningen på Rusta). 

Denna prins gjorde "give me five" med en tiggare idag (på eget initiativ trots att han vanligtvis är mycket blyg). Tiggaren blev så oerhört förvånad och glad och jag blev alldeles gråtfärdig av ingen och alla anledningar. 

Allt är föräldrarnas fel!

I Aftonbladet kan man läsa att det är föräldrarnas fel om barnen är kräsna: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21735991.ab

Som att jag inte redan visste det! Allt är ju föräldrarnas fel. Vilka är väl bättre syndabockar än föräldrarna? Att man har tre barn som man behandlat precis likadant och som ändå är väldigt olika kräsna måste väl vara en slump.

Små glimtar

Sociala medier är inte så socialt tycker jag. Sociala medier visar små utvalda glimtar av folks liv medan man luras att tro att man vet det mesta om de flesta.

Här på bloggen berättar jag nästan inget om mina stora barn (av hänsyn till den integritet de själva värnar), om den röra som ibland råder i huset mellan städningarna, om när jag skriker på barnen (jo, det händer faktiskt med jämna mellanrum), om små och stora dispyter (vore väl inte så kul att läsa om), om funderingar på viktigare saker än VAB (typ flyktingarna som jag jämt tänker på), etcetera. Det här är bara en vinklad vrå av mitt liv.

Det jag tror jag vill ha sagt är: vi kan väl ses någon dag istället? IRL så att säga.

Jag kan bjuda på fluffkola. :-)

11 år

I 11 år har vi haft förmånen att få ha huvudansvaret för en snäll, klok, snygg och alldeles underbar Elliot! Han var jobbig att klämma ut, men desto lättare att ha att göra med på utsidan. :-) Jag hoppas att få vara delägare i honom en massa år till!

Han väcktes traditionsenligt med frukost på sängen (observera mina, eller snarare Elliots, fina hjärtmackor), skönsång (?) och paket som gick hem (phu!). Nu laddar vi för kompiskalaset imorgon!

Halloween

Halloween, vad ska man säga? Barnen älskar det och jag har också bestämt mig för att gilla det! En massa glada godissugna barn - vad finns det att inte gilla liksom? (Skulle väl möjligtvis vara buset då. Man får se till att fylla sina godisförråd.)

Vi tjuvstartade i fredags....

...eftersom vi strategiskt nog hade bokat övernattning på hotell på lördagen. Först en massa bad på Kokpunkten och sedan hotellmiddag, mys och hotellfrukost (det bästa av allt)! Så mysigt!