Sällan har jag varit så uppslukad av något sportigt som padel. Lagom spelmängd för mig hade varit varannan dag eller så, men det tycker inte min arm. Jag HATAR att vara i 40-årsåldern, för kroppen (i alla fall min) protesterar så fort man håller på med något lite mer än ingenting typ.
I julklapp önskar jag mig mindre inflammerade överarmar och gärna lite mer snö.
💪💪💪
Tack på förhand.
Det kanske är vinter med tanke på datumet, men backen är så gott som bar så det känns inte som vinter. Varje november (som är en stor utmaning i min värld) längtar jag efter att bosätta mig i Alaska (eller annan valfri vintrig plats) och skida mig igenom eländet. I år verkar det inte ens värt att bosätta sig i Piteå eftersom de också har snöbrist så här den 25/11.
Förra vintern var det så mycket snö att vi kunde åka skidor på golfbanan i Vassunda (se bildbevis ovan). Jag önskar mig en likadan (eller bättre) vinter i år. Det är det enda jag vill ha i julklapp.
Nämen nu var det verkligen dags för ett omtag på den här bloggen.
Jag bytte allt som gick att byta och nu känner jag inte riktigt igen den längre. 😀 Det var dock meningen.
Det är 14 år sedan jag började blogga och mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Då var barnen pyttiga (Levi var inte ens påtänkt) och jag skrev hela tiden om deras utveckling. Men nu är de ju praktiskt taget vuxna. Elliot är 17 år, Elina 14 år och Levi 10 år. De vill hålla på med sitt och jag är således utelämnad åt mitt.
Jag försöker liksom komma på vad "mitt" egentligen är. Jag har konstaterat att det är tur att jag har Per, för då har vi i alla fall "vårt". En stor del av "vårt" går åt till praktiska hushållssysslor (verkar ju helt ofrånkomligt om man inte vill leva i ett råttbo) men också att hitta och se olika serier tillsammans. Vi spelar också Alfapet och dricker kaffe. Vi skulle spela avsevärt mycket mer padel ihop om vi inte hade olika problem med varsin högerarm.
"Mitt" är kanske kören som jag åker till varje torsdag igen efter en sisådär 10 års uppehåll. Och "mitt" är också att lyssna på så många ljudböcker som jag kan knöka in i mitt liv utan att somna. Jag är, på riktigt, stressad över alla olyssnade böcker jag har. Oklart varför. "Mitt" är också att spela padel med andra än Per (när inte armen krånglar förstås, eller andra valda delar av denna motsträviga kropp). "Mitt" är definitivt jobbet som skulle kunna uppta all min tid om jag inte valde att emellanåt göra annat.
Och vi gör ju förstås saker med barnen också. Tursamt nog har de inte helt avsagt sig föräldraskapet. Men de verkar ha fullt upp med "sitt".
Välkommen till den nya uppdaterade bloggen. Jag hade tänkt sluta blogga tidigare, men jag har tänkt om. Vi får väl se om det ingår i "mitt" att uppdatera den något så när regelbundet. Kanske bättre att klämma in ytterligare en bok istället?
Nä jag har inte sett filmen. Jag har de facto varit ensam hemma! Det är så länge sedan att det kändes som att det nästan aldrig hänt tidigare. Per åkte in till jobbet (ej vanligt förekommande nu för tiden helt enkelt), barnen var i sina skolor och Bella var ute (eller det trodde jag, men hon låg under en soffa).
Själv jobbade jag, men känslan av ödslighet var stor. Jag funderade på saker som man kan göra i sin ensamhet, såsom att sjunga väldigt högt, spela musik ännu högre, fisa obehindrat och där tog det stopp. Inget av det hann jag genomföra innan Levi kom hem och vips var allt som vanligt.
Per fick padel-armbåge (eller tennis-armbåge om man föredrar, kärt barn har många namn) i somras vilket fick stor inverkan på mitt eget padlande. Men efter några veckors (mycket ofrivilligt) uppehåll (eftersom jag saknade en partner) så öppnades en padel-hall här i Alsike. Det tar cirka 2 minuter att cykla dit och det har medfört att i princip alla i hela Alsike har fått padel-feber. Det har startats grupper där man letar partners och jag var snabb att haka på. Det har medfört att jag på senaste tiden spelat mer padel än någonsin. Till och med seriespel. Det är verkligen det roligaste jag vet.
Men. Jag är i behov av renovering. Hälarna (som trots allt ändå har överlevt vilket är en galen bedrift, tack kära hälar) gör ont (trots min dagliga rehabilitering på bandyboll), jag har sträckt mig i ryggen, fått en boll (och ett överdrivet stort blåmärke) på tummen, fått ont i nacke, axlar, överarmar och nu senast i underarmen. Försöker motverka med Linnex (alltså jag skulle kunna bli försäljare, så bra är preparatet) och Voltaren-gel. Utöver detta har jag konstant träningsvärk i rumpa och ben.
Det är alltså så här. Allt i hela kroppen (utom förståndet) säger åt mig att vila. Men jag spelar på.
Via jobbet har vi en mätning av mental stress/belastning. Man har alltså på sig ett pulsband (eller egentligen två som tur är, så att det ena kan rengöras när man spelat padel) dygnet runt i 10 dygn. Detta mäter hjärtslagen eller egentligen något mellan hjärtslagen och definierar utifrån detta tre olika saker:
- mental stress/belastning (röda streck)
- återhämtning (blå streck)
- fysisk aktivitet (gula streck)
Man får också en siffra på sin "mentala kondition" som helst ska vara över 100. Min är 56. Jisses, vad jag är oavslappnad och oåterhämtad.
Jag är överdrivet intresserad av mina små streck. Jag har, som ni förstår, väldigt många röda streck. Mina jobbdagar består i princip bara av sådana, med några få undantag; t ex när jag pratar i telefon (vilket jag inte gillar då jag tycker att det stör det "riktiga" jobbet, så det förstår jag faktiskt inte, men kanske fokuserar jag helt och fullt bara på personen i telefonen).
Man kan tro att det är återhämtande att lyssna på ljudböcker till exempel, men icke. Ljudbok = röda streck. (Och jag älskar verkligen böcker.) Det mest avkopplande jag gör (förutom att sova) är sjunga. <3
Och när jag är ledig är jag verkligen ledig, för då är det nästan bara blå streck.
Sover bra gör jag också. En natt hade jag 100 % sömnkvalitet. Det som förstör min sömn är tydligen sen padel, sannolikt för att jag blir så endorfinstinn och uppvarvad. Sömnkvaliteten gick alltså från 100 % till 35 % efter en sen kvällspadling. Men då drömde jag också om padel. :-D
Nu ska det bli intressant att se vad vi ska göra med all den här informationen. Det ska bli skönt att bli av med pulsbanden i alla fall eftersom jag tycker att det blir lite kliigt.
Jag har inte förstått grejen med förnyade (äktenskaps-)löften.
Eller på ett sätt förstår jag det. Jag förstår behovet av att berätta och få berättat för sig att man fortfarande väljer varandra år efter år. Men helt ärligt: Har man inte skilt sig så är väl det ganska uppenbart att man fortfarande vill vara gifta? Kan man inte bara fira sin bröllopsdag varje år? Säga att man fortfarande vill vara gift? D v s inte göra en sån stor grej av det.
Att bjuda in folk och typ göra en repris på sitt bröllop det förstår jag inte alls. Det är väl i och för sig kul med fest, men måste det vara en ceremoni? Med gäster? Huvudpersonerna äldre, rynkigare och mer luttrade? Jag får lite obehag i hela kroppen när jag tänker på det.
Nej, vill man nödvändigtvis gifta om sig får man göra det med en ny person. 😉
Det slog mig precis nu (ja, jag är möjligen lite slö i tanken) att snart kommer jag sannolikt inte att omfattas av några restriktioner från Folkhälsomyndigheten längre. Och sannolikt aldrig mer i mitt liv.
Det känns ju nästan lite läskigt.
Innebär det då att jag inte längre, med fog, kan bli arg på den som hostar eller nyser rakt ut?
Och måste jag börja krama kreti och pleti igen? Och ta i hand? (Vem vet var den där handen har varit liksom.)
Vid närmare eftertanke tycker jag att det var ganska skönt med allmänna restriktioner (om man helt bortser från risk för allvarlig sjukdom förstås).
Kallprat. Man hör ju på namnet hur obekvämt det är. Det har blivit mindre av det nu i pandemitider, men helt plötsligt dyker det upp någon och frågar om det är okej att följa med i hissen och jag svarar ja. Jag är ju trots allt vaccinerad. Jag har typ glömt hur man kallpratar. Jag vill varmprata. Med folk jag känner. Men han i hissen berättade att han hade haft covid och då frågade jag om det hade varit illa. Och jag ville verkligen veta svaret. Om man pratar om vädret finns det aldrig något intressant att förtälja om det inte är akut snöstorm, orkan eller översvämning.
Tänk om man bara fick sjunga det man ville ha sagt. Dessutom enbart med befintliga sånger. Då hade det varit lätt att uttrycka kärlek och olycklig kärlek. Desto svårare att fråga var toaletten finns.
Allt är lite bättre när mamma är här och hälsar på, särskilt som det var ett helt år sedan sist (!).
Vi hade beställt finväder eftersom det var poolinvigning för mammas del och vädergudarna levererade med besked! Idag är det +27 grader i skuggan och stekande sol.
En vecka kvar till semester så humöret börjar närma sig toppen!
Jag är sannolikt varken den första eller sista som skrivit ett blogginlägg om just padel.
Jag erkänner villigt att jag var skeptisk innan jag provat och nu är helt besatt. Alltså fullständigt. Spelar helst varje dag. Och jag vill gärna ha Per i mitt lag, för han är naturligt bra på det hela. Själv får jag anstränga mig hårt.
Har ni inte provat än så gör det!
Jaha, så var det klart. Det började med ett förslag från Elliot (på förekommen anledning i och för sig) om att Elina skulle hoppa över en årskurs. Det visade sig att Elina verkligen ville göra det och jag mejlade rektor/klasslärare och frågade om det ens var möjligt, om någon gjort det tidigare och om eventuella risker med detta. Skolan påbörjade (en riktigt lång) utredning och i fredags ringde rektorn och sa att det var klappat och klart. Efter sommarlovet börjar Elina i 9:an istället för i 8:an.
Kan man ens göra så när man går i 7:an? Det måste ju vara avsevärt lättare att hoppa över t ex 1:an. Tydligen kan man det. Rektorn hade varit med om detta en gång tidigare under sin lärartid. (Och då hade det inte gått så bra, rent socialt. Herregud, vad jag hade velat ha en solskenshistoria istället.)
Jag känner mig lite kluven, men vilken förälder vill begränsa sina barn? Elina läser redan 9:ans matte parallellt med 7:ans, så just matten blir nog inga problem. Och kanske inte så många andra ämnen heller när jag tänker efter. Men spanskan kanske blir knivigare?
Och hur ska det gå med det sociala? Förhoppningsvis löser det sig. Flickan vill verkligen detta.
Skolmogen?
Jag vet att ingen läser min blogg längre efter att jag officiellt meddelade att jag skulle låta den självdö. Men det känns ändå bättre att skriva som om någon läste den.
Har inte ni också känslan att allt, verkligen A L L T, känns lite (läs: mycket) osäkert. Hur ska det bli nu i slutet av pandemin, kommer den att plötsligt försvinna och hur ska det bli när allt är över? Vad blir det nya normala och hur kommer jag att påverkas av det?
Pandemier är verkligen inget för folk (läs: Lindor) som uppskattar att ha lite kontroll på tillvaron.
Jag är inte ens säker på hur mitt eget önske-scenario ser ut. Jag menar, helt bortsett från människohälsan och allt annat negativt som följt med den här pandemin, så finns det ju fördelar med hur det ser ut nu. Man får mer tid med familjen och mycket mer tid för jobbet, på grund av obefintligt resande, på en och samma gång. Allt är inte dåligt och många fysiska möten kanske kan ersättas av digitala även i framtiden.
Men när kommer en liten förkylning att bli normal igen? När kommer man våga hosta till utan att be om ursäkt? När kommer folk att våga närma sig varandra på affärerna? Och när vågar man krama sin mormor?
Hit med lite svar, tack!
Jag gillar listor. Att skriva och bocka av. Det är livet det. På en pinne. Eller ett papper. Här kommer en till.
Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut? Genomdrev du någon stor förändring?
Hela världen genomgick en stor förändring. I mitt privata liv var det att börja jobba hemifrån på heltid. Med Per.
Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas?
Den 16 mars när Spanien stängde sina gränser till omvärlden medan jag var där. Jag kommer alltid att komma ihåg lättnadskänslan när planet hem lyfte. Jag vågade inte tro på att jag skulle komma hem ens när jag stod där på flygplatsen med boardingkort.
Vilka länder besökte du?
Spanien (Fuerteventura)
Bästa köpet?
Robotdammsugaren! Roborock S6. Min nya BFF.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att vi kom iväg till Idre med familjen under nyår. Aldrig har jag längtat bort mer.
Saknade du något under år 2020 som du vill ha år 2021?
Kramar och umgänge.
Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat. (Återkommande tema.)
Vad önskar du att du gjort mindre?
Suttit i soffan.
Bästa boken du läste i år?
"Där kräftorna sjunger" av Delia Owens. Lätt bäst. På flera år.
Största musikaliska upptäckten?
Kanske att Elliots musiksmak inte är så dålig trots allt (han lyssnar på Indierock).
Vad var din största framgång på jobbet 2020?
Att God Juridik började rulla igång på allvar.
Största framgång på det privata planet?
Kanske att vi fortfarande gillar varandra i familjen efter ett år då vi setts i stort sett hela tiden, haha.
Största misstaget?
Att åka till Fuerteventura i början av mars. Nu gick det ju bra, men det känns oförsvarligt så här i efterhand.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare. En pandemi tenderar att ha den effekten på folk.
Vad sparade du mest pengar på?
Att arbeta hemma. Behövde inte betala vare sig bensin eller parkering på många månader. Har ej heller ätit lika mycket sushi som jag skulle ha gjort om jag varit på jobbet. Sushi är dyrt.
Något du önskade dig och fick?
Fina barn.
Något du önskade dig och inte fick?
Jag önskade av hela mitt hjärta att jag skulle få vara med när Elliot gick ut nian och fick ett stipendium, men det fick jag inte. Mitt hjärtas tack till hans kompisar som filmade och till Elliot att jag faktiskt fick se det som filmades.
Vad gjorde du på din födelsedag 2020?
Kan verkligen inte minnas det. Min födelsedag känns faktiskt inte så viktig.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
I år är det så väldigt uppenbart att en pandemi mindre hade gjort året bättre.
Vad fick dig att må bra?
Min familj.
Vem saknade du?
Hela släkten, särskilt på julafton.
Mest stolt över?
Barnen. Alltid.
Vad har gjort dig mest ledsen?
Att inte kunnat träffa så många som jag velat. Aldrig har avståndet till Piteå känts längre än detta år.
Högsta önskan just nu?
Ett pandemislut och således ett normalare liv.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Träffa mer folk, så snart det blir möjligt. Träna mer. Mindre är nästan omöjligt.
Planer inför 2021?
Vaccinera mig mot covid-19. Träffa så många som jag/vi bara hinner med så snart vi får. Bada i den nya poolen så mycket som det bara går. Träna mer!
Bokslut 2020.
Ett väldigt konstigt år. Året började precis som vanligt. Vi firade Levi på Pinchos i Stockholm. Jag och Per var på musikalen "Såsom i himlen". Fantastiskt bra, trots att ena huvudrollsinnehavaren var sjuk och ersatt med "skurken". Sedan kom pandemin. Jag förstod inte vidden av detta och åkte till Fuerteventura på en sedan långt tidigare planerad träningsresa. I efterhand är jag tacksam över att vi faktiskt kom iväg, men långt mer tacksam över att vi kom hem samma dag som Spanien stängde sina gränser. Jag tror att det är enda gången jag varit i samtal med UD. Pers resa till Alperna ställdes in. Och en planerad Islandsresa. Och i princip alla restaurangbesök. Och så vidare.
Tänk att jag och Per har varit i vårt hem sedan i mars när jag kom hem med bara några få undantag. Galet att tänka sig!
Till roligheterna hör att barnens kusin Edvin föddes, Lars och Malin gifte sig och även Matilda och Marcus. Vi fick dock inte närvara.
