Inte samma liv

Ibland slår det mig att vi alla har olika liv. Självklart, men ändå inte. Jag tänker att jag är delaktig i barnens liv hela tiden, men medan jag är på jobbet är ju de på sina institutioner där de träffar egna vänner och andra viktiga vuxna och kanske att de till och med gör det utan att längta efter mig precis hela tiden. (Även fast det förstås skulle vara oförskämt.) Jag får bara vara med på ett hörn i barnens liv. I början av deras liv är ju hörnet i och för sig väldigt stort, men mitt hörn krymper i takt med att de blir äldre. I bästa fall kommer de att gilla mig lika mycket som jag gillar min mamma när de blir vuxna. Och i ännu bättre fall kommer vi att bo lite närmare varandra än vad jag och mamma gör (även om det i sig kanske bidrar till vår fina relation).