Det dåliga föräldrasamvetet har talat

Mina värsta föräldrastunder (har troligen/förhoppningsvis förträngt fler än jag kommer ihåg):

- När jag glömde fika till Elinas första examen och Per dessutom inte hade tid att stanna under hela ceremonin. Det var bara Elina som inte hade fika och hon var grymt besviken.
- När jag glömde ljus till tårtan på Elliots födelsedag. (Hittade dock fyra tårtljus i skåpet och satte ett värmeljus i mitten.)
- När vi glömde att köpa 1-årspresenter till Levis första födelsedag (och det gick nästan inte att åtgärda eftersom han fyller år på nyårsdagen).

Det är sådana där tabbar som jag minns när jag tänker efter, men som jag ändå kan tycka är mänskligt (om än dumt). Men det som jag kan få riktig ångest över är när jag märker att barnen tassar på tå runt mig för att de märker att jag är trött/stressad och inte vill utlösa ett utbrott från min sida. Då känner jag mig usel. De kan ju inte gärna hjälpa att jag föddes med lite kort stubin. Jag hoppas att all kärlek som jag vet med mig att jag överöser dem med varje dag överväger mina tillkortakommanden.