I väntans tider

Är det verkligen bara jag som inte klarar av mindfulnesshet? Ibland känns det som att hela mitt liv är en väntan på något. Just nu väntar jag på semester, bättre väder (fast jag slipper vattna och det är tur för vattenslangen kärvar så att jag inte får ut den från sitt ställ och i brist på tålamod kan detta i förlängningen leda till att jag klipper av den i ren frustration), städ-inspiration och roligheter.

Det närmsta mindfullnes jag har kommit är nog bebisperioden. Det är svårt att planera med en bebis och det är också svårt att inte njuta av lugnet vid amning och bebisgos. Möjligen beror denna, något romantiserade, bild av bebisperioden på att mitt yngsta barn är 5,5 år gammalt och att jag helt förträngt det jobbiga med den.

Jag och Per grälar sällan, men igår blev jag sur när han inte omedelbart tyckte att mitt spontana förslag om middag på restaurang en vanlig onsdag var bra. Jag är i behov av en rolig plan och ve den som vågar tycka annorlunda! Det blev middag ute till slut (barnen var väldigt på) och sedan såg jag "Grease live" på SVTplay till på tok för sent och planerade för Furuvik på söndag. Men vädergudarna verkar vara emot mig i just det avseendet.

Jag planerar också att bli mer mindful. Kanske motverkar det sitt syfte?