Min nya arbetssituation

Sedan mars 2020 har jag bara en enda (fysisk) arbetskamrat och det är Per. Både han och jag är hemmajobbare enligt Folkhälsomyndighetens (och våra jobbs) rekommendationer. 

Tursamt nog byggde vi ett kontor i våras. Per var liksom på G redan innan covid-19 som om vi hade någon slags absurd framtidsvision. 

Framtidsvision eller inte, men det är väldigt bra att ha ett separat rum att arbeta i som man dessutom kan stänga dörren till. 

Följden av hemmaarbetet är att jag och Per träffas nästan alla timmar under dagen. Detta skulle ha kunnat leda till vårt äktenskaps undergång, men det har ändå funkat bra. Vi grälar inte ens mer än vanligt. 

Men nu vill jag att det här ska få ett slut. Jag vill inte höra om dagliga dödsfall, jag vill kunna umgås med andra, jag vill krama mormor och morfar, jag vill sluta vara rädd för förkylningar, jag vill kunna hosta till utan att ursäkta mig, jag vill kunna gå till affären utan att undvika människor, jag vill kunna åka till jobbet närhelst jag vill och ha mina arbetskamrater i verkligheten och inte på skärmen. Framför allt vill jag ha en deadline. Jag vill veta att den 10 mars så är allt som vanligt igen. Men ingen kan ju lova något.

Jag är ändå fascinerad över att ett virus kan påverka alla människor på jorden på det här sättet. Så oskyddade vi är, trots allt mänskligheten har åstadkommit.