Till låns

Idag kom mitt äldsta barn hem tidigt och satte igång att putsa fönsterna på övervåningen. (Okej, han får betalt, men ändå, han har förhandlat sig till detta själv.) Han fyller snart 18 år, kör bil som en riktig bilförare, ska snart börja tredje året på gymnasiet, kan laga mat (nåja) på egen hand, behöver aldrig någonsin påminnas om något (typ tandläkaren eller prov), sparar pengar på eget initiativ, bokar in saker själv och klarar sig alldeles utmärkt utan sin mamma! 

Jag inser när jag skriver detta att det låter toppen, men saken är den att han snart kommer att flytta ifrån mig. Alltså allt annat än toppen. Även om han inte behöver bli påklädd och gullad med längre så är han ju ändå mitt lilla hjärta. 

Aldrig (A L D R I G) har tiden känts så lånad som just nu.