Jahopp

Jag: "Levi, nu måste vi gå och duscha dig."
Levi:

En inneboende pessimist

Från och med nu ska jag undvika alltför positiva inlägg och istället utveckla min inneboende norrländska pessimist.

Känns det tillräckligt bra kan det liksom bara bli sämre. Och sämre blev det med besked. Det känns som om någon kört ner ett järnspett i halsen. Bådar gott för retorikkursen i dagarna två.

Magi!

Våren är magisk! Allt blir grönt, skönt och levande. Även jag (och jag inser att jag låter som en pensionär, en grön pensionär dessutom, när jag skriver detta).

I helgen har vi myst och gjort upp ännu fler semesterplaner med goda vänner ända tills det minsta barnet stupade och vi var tvungna att gå hem, vi har sett Måns vinna mello, vi har köpt fina blommor och planterat tillsammans, lagat god mat, sprungit långt och njutit av ett alldeles fantastiskt liv!

Min älskade vårfina lilla rabatt!

Fredag

Det är fredag och jag har förmånen att vara hemma med en av dem jag älskar mest i hela världen. Vi har inga planer för dagen för att vi inte vill ha några (utom spinning kl. 17) och just nu har vi inte ens klätt på oss eller kommit oss ur soffan där vi landade för lite välling/flingor och mjölk (överlåter åt er att lista ut vem som åt vad).

 

Jag hittade webkameran och som tur är verkar vi vara linslusar.

Mitt hjärta

Mitt hjärta krånglar. Jag brukar känna av dubbla slag med jämna mellanrum, men i förrgår dubbelslog det hela dagen. Och då är jag varken värst stressad, ångestfylld eller ens superförälskad. Jag och mitt hjärta kunde inte somna på kvällen och åkte istället in till sjukhuset och gjorde ett EKG som var "helt normalt". Till och med pulsen var låg, trots att jag var nervös. Jag pratade med vårdcentralen igår som lovade att jag inte skulle dö av att fortsätta träna och idag är hjärtat faktiskt lite lugnare. Jag önskar att det var någon annan kroppsdel som kunde krångla, typ foten, för hjärtat är jag tydligen väldigt rädd om.

38 jordsnurr

Hej! Jag är en tjej kvinna tant på 38 jordsnurr. (Så skrev man i brevväxlingsannonserna i min barndom, fast då var man förstås 8 jordsnurr och inte 38.) Och exakt hur gick det till? Jag känner mig, liksom varje födelsedag, helt snuvad på en massa år. Och när ska jag bli vuxen? Så där vuxen som jag tyckte att min egen mamma var när hon var 38 år. Tänk om jag kommer att bli 78 år och fortfarande inte känna mig riktigt vuxen? Den som lever får se!

Brunch och lek

Igår åkte vi tåg till Stockholm och mötte upp farmor och Björn för lite födelsedagsbrunch (jag har avsagt mig födelsedagskalas på obestämd framtid) på Kung Carls bakficka. Maten där är god, men efterrätten är fantastisk!

 

Vi hade dagen till ära klätt upp barnen. Som tur var tog jag ett kort på Levi innan maten intogs. :-)

 

Elina fick en klänning av mormor som hon gillade så mycket att hon till och med ville sova i den.

 

 Elliot ville inte ha skjorta utan föredrog en snygg tröja.

 

Hela gänget (utom fotografpappan)!

 

Efter maten rullade vi bort till Humlegården och posade framför CV Linné och en massa blommor.

Det vore förstås inte mina barn om de inte hittade ett träd att klättra upp i.

 

 Och det vore inte Elina om hon inte ställde upp sig så snyggt för varje kort.

 

Per hittade en bandyklubba och en boll.

 

Och Levi, som var för liten för att komma upp i klätterträdet, var noga med att komma allra högst upp i klätterställningen istället.

Vårkänslor

Jag mår så bra när det är vår! (Utom igår när jag var helt svimmig efter min blodgivning. Men jag rekommenderar ändå blodgivning, bara inte i kombination med löpträning.) Det är nästan onödigt med alla lediga dagar, men de bidrar ju förstås till välmåendet!

Mamma är dessutom här och förgyller våra liv (och lär Levi att svära tydligen) och trots det blåsiga och regniga vädret har vi det så himla mysigt!

Inte samma liv

Ibland slår det mig att vi alla har olika liv. Självklart, men ändå inte. Jag tänker att jag är delaktig i barnens liv hela tiden, men medan jag är på jobbet är ju de på sina institutioner där de träffar egna vänner och andra viktiga vuxna och kanske att de till och med gör det utan att längta efter mig precis hela tiden. (Även fast det förstås skulle vara oförskämt.) Jag får bara vara med på ett hörn i barnens liv. I början av deras liv är ju hörnet i och för sig väldigt stort, men mitt hörn krymper i takt med att de blir äldre. I bästa fall kommer de att gilla mig lika mycket som jag gillar min mamma när de blir vuxna. Och i ännu bättre fall kommer vi att bo lite närmare varandra än vad jag och mamma gör (även om det i sig kanske bidrar till vår fina relation).

OMG

Herre du milde, vilken dag! Den började tidigt med att en älskad unge sparkade mig i ansiktet. Jag steg upp och tog en snabbdusch, åkte till jobbet, jobbade, hämtade den älskade ungen som varit med farmor hela dagen, åkte hem, kastade i mig middag, åkte med en annan älskad unge på ridskola, handlade på hemvägen, sprang 4,5 km enligt mitt löpprogram, fick hem en mamma, bakade till jobbet i två timmar, duschade och landande i en soffa. Har nu svårt att ta mig upp ur soffan. Och snipp snapp snut så var dagen slut!

Bröd bröd bröd!

Struntade i måndagsspinningen efter tre pass på tre dagar och bakade bröd istället till hela familjens förtjusning. Åt knappt någon middag, men proppade i mig fyra nybakta bröd! Jag som nästan aldrig äter bröd annars! Men åh, vad gott det var!

Det är så roligt när barnen börjar bli stora och man kan göra så mycket tillsammans. Nu var det i och för sig ingen som ville hjälpa till att baka bröd, men däremot har vi spelat spel tillsammans hela helgen och även igår. Vi har spelat Spökungarna, Monopol och Quizmysteriet. Levi fixar inte riktigt de krångliga spelen som Monopol, men då är han gärna banken. :-)

Ikväll kommer mamma och Levi har inte blivit magsjuk (ännu, *PEPPAR PEPPAR*)! Har vi tur får vi en helt fantastisk vecka ihop!