Stort ansvar

När jag och Levi badar i badkaret (vilket vi ofta gör då jag är en mycket frysig människa) så kommer jag alltid att tänka på vilket otroligt ansvar man har för sitt (sina) barn. Levi njuter av att bada och mitt i alltihop kommer han på att han ska lägga sig ner och bara lutar sig bakåt, trygg i att jag alltid finns där och är beredd på att ta emot honom. Och det är jag ju förstås.

När det gäller de större barnen så kan man inte finnas steget bakom dem hela tiden som när de var små. Man lämnar dem själva och i andra vuxnas vård i mycket större omfattning. En händelse på skolan fick mig att inse att jag inte har kontroll över mitt barns välbefinnande där. Det är läskigt och jag blir som en beskyddande lejoninna när det händer mitt barn något. Jag (och Per) har tydligen inga problem med att ryta ifrån. Jag ställer stora krav på att mina barn ska vara snälla mot andra, men jag ställer lika stora krav på att andra ska vara snälla mot mina barn! Det är alla barns rätt att ha det bra och det är alla vuxnas skyldighet att se till att det blir så. Även om jag inte fysiskt befinner mig i skolan vill jag att Elliot ska känna att jag står bakom honom. Och det gör jag ju förstås.