Barnens aktiviteter
Självklart vill man som förälder det bästa för sitt barn. Men vad är det bästa för ens barn? En del familjer har så mycket aktiviteter för sina barn att de ju knappt kan hinna träffa dem. Är det det bästa för barnet? (För mig är det uppenbarligen inte det bästa, eftersom det bästa jag vet är att vara med barnen.) Blir barnen stressade eller taggade? Mer och bättre förberedda på livets möjlig- och omöjligheter? Och hur hinner/orkar föräldrarna?
Vi har två mycket olika barn (Levi är för liten för mer regelbundna aktiviteter har jag/vi bestämt, så han räknas inte in i summan av vår barnaskara.). Elliot som inte vill ha några aktiviteter och Elina som vill ha 25 aktiviteter.
Nu för tiden förväntas alla barn ha aktiviteter så att inte ha någon aktivitet är uteslutet, eftersom jag inte orkar ha den diskussionen med andra föräldrar. (Dagens sanning.) Dessutom är det förstås bra att röra på sig, så Elliot fick vackert välja en aktivitet. Han valde karate och gillar det verkligen! Vilken tur! Per tycker att karate är kampsportens motsvarighet till katolicismen (för mycket ritualer), men det är ju en annan femma. :-)
Elina ville också gå på karate, men hon var lite för liten så det blev dans för hennes del. Hon vill även gå på ridning, men det krockar med dansen. Hon vill också prova på kör och fotboll och återigen - hur hinner alla andra familjer?
Och när ska man, mellan jobben, dagis, skola barnens och ens egna aktiviteter och vardagslivet, ha tid och råd att köpa utrustning till allt annat man vill lära och göra med sina barn såsom längdåkning, slalom, skridskor, etcetera.?
Vi har två mycket olika barn (Levi är för liten för mer regelbundna aktiviteter har jag/vi bestämt, så han räknas inte in i summan av vår barnaskara.). Elliot som inte vill ha några aktiviteter och Elina som vill ha 25 aktiviteter.
Nu för tiden förväntas alla barn ha aktiviteter så att inte ha någon aktivitet är uteslutet, eftersom jag inte orkar ha den diskussionen med andra föräldrar. (Dagens sanning.) Dessutom är det förstås bra att röra på sig, så Elliot fick vackert välja en aktivitet. Han valde karate och gillar det verkligen! Vilken tur! Per tycker att karate är kampsportens motsvarighet till katolicismen (för mycket ritualer), men det är ju en annan femma. :-)
Elina ville också gå på karate, men hon var lite för liten så det blev dans för hennes del. Hon vill även gå på ridning, men det krockar med dansen. Hon vill också prova på kör och fotboll och återigen - hur hinner alla andra familjer?
Och när ska man, mellan jobben, dagis, skola barnens och ens egna aktiviteter och vardagslivet, ha tid och råd att köpa utrustning till allt annat man vill lära och göra med sina barn såsom längdåkning, slalom, skridskor, etcetera.?
Kommentarer