Bra eller dålig?

Jag har många gånger tänkt och trott att man måste ha en medfödd talang för något för att vara/bli bra på det. Med den inställningen kan man ju missa väldigt mycket roligt i sitt liv. Nu (när jag blivit äldre och klokare) har jag till ganska stor del omvärderat detta. Jag låter mig vara ganska dålig, försöker efter bästa förmåga att inte känna att jag och min inte alltför välutvecklade förmåga drar ner andra och så övar jag istället på att bli bättre. Låter säkert självklart för andra, men för mig har det tagit ett halvt liv att komma till denna insikt.

Jag vill ju också att barnen ska känna att de duger som de är, att huvudsaken är att man övar och för att verkligen kunna implementera detta hos dem måste man nog försöka känna detsamma om sig själv. Barn är bra.

På tal om barn så har Levi-barnet fått dille på att cykla. Eftersom han är en riktigt stor trafikfara (har mer koll på sina medcyklister än omgivningen), så cyklar vi tillsammans. Väldigt mysigt. Och man kan ju inte säga till sitt barn att man inte ids cykla eftersom det får som konsekvens att man hindrar barnet från aktivitet. Han föredrar cykeln framför iPaden och det är ju liksom stort.