Kvalitet eller kvantitet?

Jag har funderat på det här med kvalitetstid med barnen. Vad är det egentligen? Tid när man har riktigt roligt ihop (även om den är kort)? Eller är det bara en term för att döva sitt dåliga samvete när man arbetar för mycket för att hinna träffa barnen tillräckligt?


Jag tror egentligen inte att det finns något som heter kvalitetstid med sina barn. Jag tror på kvantiteten. Jag tror på att vara en närvarande förälder (rent fysiskt) och att det är det som är viktigast. Även om man lagar mat, tvättar och städar (och för att inte glömma tjatar) under kvantitetstiden så är man trots allt faktiskt där. Kvaliteten kommer med kvantiteten. För mellan matlagning, tvätt, städning och tjat så hinner man ju faktiskt ha en hel del roligt ihop också.


Jag tänker att relationsbyggande tar tid och att man hur som helst inte helt kan hoppa över de tråkiga delarna (tjatet till exempel), även om man siktar på att all tid ska vara "kvalitetstid".


Och i takt med att barnen blir äldre vill de inte ha kvalitetstid med sin förälder. De vill ha frihet (i kombination med den serviceinrättning man tenderar att bli om man inte anstränger sig jättehårt för motsatsen). Då är det bra att man är där för de allt färre tillfällen som barnet själv vill ha sin förälder.