Note to myself: även tonåringar hyser varma föräldrakänslor

Alltså barn. Finns det några som väcker så mycket ångest och som botar så mycket ångest i en på en och samma gång? Troligen inte.

I ett ångestanfall igår (som egentligen härstammade från något arbetsrelaterat jag varit med om tidigare under dagen) frågade jag Elliot om vi lyckats med konststycket att förmedla hur mycket vi älskar honom samtidigt som han haft småsyskon som vi överöst med gos. Ibland känns det som att man inte riktigt hinner med att bekräfta alla sina tre barn samtidigt och risken finns att man mest bekräftar den som för tillfället är yngst, vilket ju aldrig Elliot har varit. Han svarade att han tyckte att vi hade gjort ett utmärkt föräldrajobb på den fronten, vilket är en oerhört stor komplimang för att komma från en tonåring.

Alla positiva ord om en själv som förälder från en tonåring får man se som en asbra bedrift. (Och då räknar jag inte in de tillfällen som är förknippade med någon slags penningutdelning, för då tenderar tonåringar att smöra.)