Foppatofflor

Det gick INTE att lämna affären utan ett par blå Foppatofflor! Utbrottet var nära nära och 99 kr kändes som ett pris värt att betala för att slippa det. Inte min normala uppfostringsmetod, men vad gör man inte när man mot bättre vetande släpat med sitt sjuka barn till affären? Nöden har ingen lag.

Jaha.

Det glada beskedet först: Jag och Per hann med egentiden. Och det negativa beskedet sedan: Innan sjukdomarna bröt ut igen.

Tyckte att Levi var för hostig och snuvig för dagis. Det tyckte inte Per. Så Levi hann vara där i nästan 3 timmar innan han somnade i favoritfrökens famn i sandlådan. Kanske inte helt pigg ändå? Mamman är nog inte så harig som pappan tror. (Pappan jobbade i och för sig hemma ICE och kunde hämta det sjuka barnet per omedelbart.) Och nu har Elina åkt dit också och Elliot har någon light-variant. Suck. Tur att man älskar sina barn oändligt och att VAB inte är skäl för uppsägning. Men en hel arbetsvecka någon gång ibland hade ju inte suttit helt fel.

Det tar på att ha roligt!

Shopping, träning, utomhusbad på 10:e våningen, oxfile (och Gin och tonic) på Grill, bio, hotell Sign och storfrukost! Allt med bara Per. Man kan ha det sämre! Per ska aldrig mer få välja film, men det är ju en annan femma.

Nu ska vi hem och grilla med barnen som jag till och med hann börja sakna.

Förvåning x 2

Nr 1: Körde jätte-för-fort (p g a jättebra musik i bilen)

Nr 2: Lessnade på Candy crush saga

Sandhem nästa

Sitter på tåget en hel dag idag (förutom ett kort jobbmöte förstås). Började 7:20 imorse (med en försening - SJ:s fel, inte mitt). Tog dessutom med min bärbara dator som i princip var urladdad och inte strömkabeln. Känner mig som en parodi på mig själv ibland. Tur att man har med telefonen i alla fall. Vad gjorde folk på tåg förr i tiden egentligen?

I lördags följde Elina till mitt jobb och hjälpte mig planera, kolla bilden nedan. Hon är så rolig!

Skolkar. Typ.

Planen var att ta med halvsjuk Elliot till jobbet. Men eftersom han var sämre idag än igår så åkte vi till doktorn istället. Där blev vi i tre timmar. Nytt rekord. Jag fick tjata mig till ett halsprov då han bara är lös i magen och inte ens var röd i halsen. Det lyste en lampa i doktorns panna där det i princip stod "hysterisk mamma". Men han hade halsfluss. Nu är det försent att åka till jobbet före resten av barnen ska hämtas. Så vi har bäddat ner oss!

Att ropa hej för tidigt...

...är mitt expertområde! Efter 2 veckors sjukdomar tycker man ju att storsanering ska vara safe att utföra, men sen sitter man ändå på vårdcentralen dagen efter med sitt storbarn utan aptit, ork och som allt bara rinner rakt igenom. :-(

Projekt sanering

Nu verkar alla ha kräkts och bajsat klart, även om Elliot inte är riktigt pigg ännu. Så idag har projekt sanering inletts och är faktiskt snart klart. Och liten utevistelse har vi förstås hunnit med! Första melliset ute också!

Sur!

Får jag inte träna snart blir jag ännu surare! Vem hindrar mig kanske ni undrar? Halsflussen förstås! Men nu är jag typ 5 dagar in i min penicillinkur och jag har läst att man kan börja träna försiktigt (ha!) efter 7 dagar. Sen ska jag träna så att jag blir blå och önskar att jag hade halsfluss igen!

Hemma idag...

...med tre halvsjuka barn idag. Väldigt stor skillnad mot att vara hemma med tre helsjuka.

Jag har kollat på hemnet (jag är lite av en missbrukare) och hittat ett hus som var så otroligt välstädat, välorganiserat och välinrett. Så där som jag själv inte skulle kunna få till det hur mycket jag än försökte. Jag försöker intala mig att dom som bor i så där välstylade hem måste ha väldigt tråkigt, för det enda dom gör är att städa. Och att det troligen är anledningen till att dom nu skiljer sig och flyttar därifrån. Det finns nog en diagnos för sådana som jag.

Jag går ju själv på Kåvepenin mot halsfluss, men jag får så otroligt ont i magen efter varje tablett. Ska det vara så? Jag orkar inte ringa och kolla med sjukvården. Antagligen är jag ju inte döende.

Mina stora barn börjar bli rastlösa och grälsjuka och jag tror att vi måste gå ut. Ja det ska vi!

15 år

15 år med den man älskar. Ofattbart och underbart. Det är lätt att vara gift med Per (antagligen mycket lättare än att vara gift med mig). Han är snygg, snäll och smart (inte nödvändigtvis i viktighetsordning). Vi har roligt ihop. Vi har tråkigt ihop också, men då har vi det åtminstone tillsammans. Han är min klippa. Jag kan naturligtvis räkna upp de mindre bra sidorna hos min livskamrat sedan 15 år, men de bleknar i jämförelse med den fina människa han faktiskt är. Han är mitt allt. Om du läser det här ska du veta att jag älskar dig mer än du tror.