Självmordsbenägen?

Dagen började utmärkt. Stålande sol, glada barn, glad mamma. Full av energi dammsög jag och skurade golven till och med. Ursprungsplanen var att hälsa på Per på jobbet på eftermiddagen. Infallsplanen blev att åka några timmar tidigare och hinna med lite shopping. Mycket dumt. Mycket, mycket dumt.

Det började bra. Tågresan gick bra, vi åt glass och köpte pins till Foppatofflorna (barnens alltså) på hötorget. Elina satt i sulkyn och jag och Elliot gick. Och gick. Och gick. Och gick. Och glömde jag att nämna att vi gick? Vi gick i gassande sol ända tills Elliot började gråta. Vi var inne på två Polarn och pyret-butiker och mina barn byttes ut från snällingar till galningar. Som de gick lös där inne medan jag letade rätt storlekar på rea (=omöjligt) är det konstigt att vi inte blev utslängda. En jacka senare (Elinas storlek var helt slut) letade vi en busshållplats för att komma till Pers jobb, men någon utstuderat elak människa hade bestämt sig för att bygga om hela Hamngatan och flytta busshållplatsen till Nybrokajen utan att visa på en karta var den kunde tänka sig finnas. Även fast det visade sig att hållplatsen var ca 50 meter bort är det inte lätt när man är norrlänning och har en karl (min egen alltså) som i telefon ger instruktioner om att "det är långt".

Gråtfärdig och väl framme på Pers jobb fick vi åtminstone gå på toaletten och dricka en massa vatten. Innan hemresan hann vi med riktigt god mat på Jensen´s Böfhus också. Nu fattas bara en god natts sömn för mig och mina ömma fötter, så ska jag nog kunna återgå till att bli en semesternjutare igen.