Mitt arga lilla gull
Det är lätt att förstå varför man vill ha en bebis. Allt hos en bebis är tilltalande. De är söta, luktar gott, allt är pyttigt utom de stora ögonen, de är fjuniga och mjuka, är alldeles hjälplösa, har gulliga små gester och man får ha dem i famnen hela tiden. Inte ens bajset luktar värst illa i början.
Sen blir de lite större och man förundras och gläds med varje steg i utvecklingen. Bebisen flinar, börjar prata och lär sig krypa. Men den är fortfarande en bebis och den är alltid nöjd (om inget är fel).
Sen bli de (läs:Levi) 1,5 år och får en egen (STARK) vilja från en dag till nästa. Hur ska man komma ihåg det från ett barn till nästa och framför allt; hur ska man tackla det?
Levi har en liten plan och ve den som har en annan plan! Det spelar liksom ingen roll att saxar är farliga om det är en sådan han spanat in sig på. Och när han inte (omedelbart) får sin vilja igenom går benen som trumpinnar, han blir som en hal ål och vrålar högt. Tillräckligt stor för att veta vad han vill, men för liten för att förstå sitt eget bästa.
Jag orkar inte! Snälla söta bebis, kom tillbaka!
Sen blir de lite större och man förundras och gläds med varje steg i utvecklingen. Bebisen flinar, börjar prata och lär sig krypa. Men den är fortfarande en bebis och den är alltid nöjd (om inget är fel).
Sen bli de (läs:Levi) 1,5 år och får en egen (STARK) vilja från en dag till nästa. Hur ska man komma ihåg det från ett barn till nästa och framför allt; hur ska man tackla det?
Levi har en liten plan och ve den som har en annan plan! Det spelar liksom ingen roll att saxar är farliga om det är en sådan han spanat in sig på. Och när han inte (omedelbart) får sin vilja igenom går benen som trumpinnar, han blir som en hal ål och vrålar högt. Tillräckligt stor för att veta vad han vill, men för liten för att förstå sitt eget bästa.
Jag orkar inte! Snälla söta bebis, kom tillbaka!
Kommentarer