Mitt allt

Efter en minst sagt lång arbetsdag (åkte till jobbet 6:10 och stod i garaget på jobbet på väg att åka hem 19:05) ringde Per och bad mig skynda mig hem då han kände sig konstig och började se suddigt. Jag fick nästan en hjärtinfarkt. Per gnäller aldrig och jag menar a l d r i g varför han är ganska lätt att ta på allvar. 1000 tankar hann snurra genom huvudet, men jag blev mest rädd att han skulle hinna svimma innan jag kom hem och att barnen skulle bli ensamma. Jag ringde Björn som åkte dit på direkten (hjärtats tack för det!) och jag ringde min stora fina Elliot och bad honom ha koll på både Levi och Per medan jag susade hemåt i farligt hög fart och försökte undvika min första impuls - att googla symptomen medan jag körde. Och sedan hann jag bli riktigt rädd för att Per höll på bli allvarligt sjuk. Hur yttrar sig migrän vs hjärntumör, stroke och hjärhinneinflammation?! Och vad skulle jag göra utan Per? Han måste finnas där och vara själva grunden i min tillvaro. Utan Per skulle jag vara halv. Och oändligt ensam. När jag kom hem hade suddet försvunnit och ersatts av det migränanfall som tydligen var på väg. Det är det andra anfallet han haft (förra när han var 12), så vi är ju inte värst erfarna. Men en googling senare var det ett riktigt textboksexempel. Nu mår han redan bättre, men mina nerver sitter fortfarande på utsidan. Ikväll somnar jag väldigt mycket mer tacksam än vanligt över mina fina och kära som jag tar alldeles för givet. Särskilt Per. Du är mitt allt.