Skulle ha varit på väg till Jönköping just nu. Istället är jag hemma med två magsjuklingar på bättringsvägen. Får se hur det går för oss andra. Det är Levis första magsjuka och han har varit jätteduktig. Elina lyckas alltid vara positiv även när hon är sjuk. Det är något jag själv borde öva på. Denna magsjuka har jag dock varit lugnare än någonsin. Men fortfarande lååångt ifrån positiv.
Den otacksammaste tjänst som finns är hemmets projektledare. Det är verkligen tonvis med jobb (kolla allas kläder, se till att barnen är rena, se till att det städas och handlas, planera maten, planera barnens aktiviteter, betala räkningar, sköta all kontakt med dagis och skola, planera semestrar etc etc). Listan är oändlig och allt ansvar är mitt. Per ansvarar för sig själv och för att vattna blommorna. Sen dör en farfar och projektledaren hamnar lite i obalans och helt plötsligt missas ett städ på dagis och ett bad i skolan (det räcker inte att jag skriver det först i kalender och sen på veckoplaneringen, jag behöver även muntligt instruera tydligen). Jag blir less, ledsen och besviken. :-(
Jag har inte förstått, eller velat förstå, att farfar varit så dålig på sistone. Därför var jag helt oförberedd när mamma ringde och sa att döden stod för dörren. Så svårt det blir när det känslomässiga och det praktiska helt plötsligt krockar. Jag behövde bara en minuts betänketid innan jag bestämde mig för att åka hem. Men jag hann inte fram. Istället fick jag säga adjö till ett skal, till någon som lite påminde om Ture Johansson. Finklädd och död. Lika tydligt som jag kände att farfar inte var där, lika tydligt kändes det så rätt att jag var där. Hemma. Älskade Ture, sov så gott.
Två bra år har jag haft förmånen att lära känna den senaste kärleken i mitt liv! Han (tillsammans med övriga familjemedlemmar förstås) är mitt allt på jorden!
Han är killen som är otroligt duktig på att rita (riktiga gubbar!), älskar spöket Laban, är lite mörkrädd, inte gillar mjölk, har en enda favoritfröken som han följer som en svans, är jättemammig, smakar på allt (tvättmedel på födelsedagen!), älskar välling, är lite blyg, gillar att busa och som verkligen blir ompysslad och lite bortskämd av resten av familjen.
Levigull - vi älskar dig så!
...av ett helt år. Det här året blev inte riktigt som jag trodde, men det blev bra ändå! När man har förmånen att dagligen få omge sig av dem man älskar mest blir det gärna så!
Det jag alltid minns bäst är de resor man gjort under året. Turkiet, New York, Piteå, Granö klingar skönt i mitt minne när jag tänker på 2012.
Den jobbiga delen var husförsäljningen och flytten. I och med den slutade vi nästan ha ett socialt liv. Nya friska tag 2013!
Nu är vi på väg mot Fyrishov och det årliga nyårsbadet. Gott slut!
Levi är så lätt att älska. Han är kramig, snäll, gillar att göra allt man hittar på, söt, fin och underbar. Men. Han går inte att uppfostra. Till exempel får han inte vara i garderoben. Efter 1000 tillsägelser har jag gett upp. Och nu sitter han där och spelar Ipad...
