Sov gott

Jag har inte förstått, eller velat förstå, att farfar varit så dålig på sistone. Därför var jag helt oförberedd när mamma ringde och sa att döden stod för dörren. Så svårt det blir när det känslomässiga och det praktiska helt plötsligt krockar. Jag behövde bara en minuts betänketid innan jag bestämde mig för att åka hem. Men jag hann inte fram. Istället fick jag säga adjö till ett skal, till någon som lite påminde om Ture Johansson. Finklädd och död. Lika tydligt som jag kände att farfar inte var där, lika tydligt kändes det så rätt att jag var där. Hemma. Älskade Ture, sov så gott.