Receptet?

Jag och Per är inne på 18:e året tillsammans. Jag vet inte varför det har gått bra så här långt. Vi har ungefär samma syn på ekonomi, barnuppfostran och städning. Det känns lite viktigt. Vi tycker ganska olika politiskt och vi har definitivt inte samma uppfattning om tid. Vi gillar ungefär samma filmer och teveprogram (ibland tror jag, men hoppas att det inte är så, att det är jag som oftast väljer vad vi ser på) och vi gillar båda att träna och är väldigt generösa i att ge varandra träningstid. Jag har kort stubin och Per har väldigt lång stubin. Per gillar att kramas och jag har lärt mig att gilla att kramas.

Det vi verkligen har blivit bättre på med åren är att fungera som ett team. Innan vi hade barnen var det ju väldigt mycket lättare för då var det inte så många sysslor att fördela, men med tiden har det blivit rätt mycket vardagslogistik som bara måste fungera. Vi fördelar sysslor ganska jämnt (även om jag tycker att det är Per och inte jag som borde vara huvudansvarig för städningen av bilarna) utan att ens tänka värst mycket på det. Ibland grälar vi, men verkligen inte ofta. Och om någon av oss (oftast jag, jag verkar vara mest impulsiv) kommer på en livsförändring är den andra inte sen att haka på. Då känns det som att alla möjligheter finns och det gör att vi blir ett ännu bättre team. Vi förverkligar verkligen inte alla impulsiva idéer (tur att vi har barnen, en ganska stor bromskloss), men vi ger varandra möjligheten att drömma stort.

Jag älskar dig oändligt, min fina man!

Bästa tiden

Tänk vad man kan älska saker som ens barn säger/har sagt! Jag blir helt varm i hjärtat när Levi säger "peciellt" istället för "speciellt" för det låter så himla gulligt. Elliot sa "hå hynd" istället för "så synd" och kanske var det det medlidsamma tonfallet som gjorde det så extra gulligt. Elina, som var så snabb på att börja prata, sa en massa roliga saker när hon var liten, men det jag minns bäst är kanske "kakka och memme" som var "snutten och Bamsen", hennes älskade sovattiraljer.

Det finns något mycket sorgligt över att man aldrig får tillbaka svunna tider igen. En klen tröst är väl att det kommer nya ögonblick att minnas. Men jag kan aldrig tänka mig att jag inte kommer att se tillbaka på den här tiden som den bästa tiden i mitt liv.

Kreativa barn!

Tiden går

Tiden går och går och kommer aldrig tillbaka. Därför gäller det att ta vara på den. Den här veckan har varit en bra vecka.

I torsdags åkte jag och min fina kompis Annica till Södra teatern för god mat och en fantastiskt bra Melissa Horn-konsert! Aldrig har väl så mycket avhandlats på så kort tid. :-) Och jag hade lyckats boka biljetter på första raden i mitten! 

Svenska sånger lyckas hitta vägen in i mig på ett annat sätt än engelska. Det blir mer hudlöst. 

Fredagar är lediga och denna var inget undantag. Jag och Levi var båda lite slitna och gosade i soffan långt in på förmiddagen. Lyx!

En typisk Levi-pose från idag. Det finns ingen som uppskattar kli på ryggen så mycket som han.

Ikväll bjöd Per på lax med chili, sesamfrön och citron. Så gott!

Medan han lagade mat tittade jag på gamla kort och hittade en av mina favoritbilder. Kärleken till barnen går knappast att beskriva med ord. Den är självklar och oändlig.

Vad hände?

Vad hände? Först var jag på jobbet och kom inte hem förrän 18:50, sen spelade vi lite innebandy i hallen och efter det skulle jag bara lägga ett litet barn en liten stund och sen vaknade jag och åkte till jobbet igen. Och nu är klockan 07:14 och jag ska snart åka till Västerås. Man borde få betalt för sådana här kvällar och nätter när man knappt hinner landa i sitt hem. Eller så kanske man borde bolla tillbaka ansvaret till mig och jag borde planera annorlunda?

Oinspirerad

Jag känner mig oinspirerad. Det måste vara vädret. Snö, regn, slask. Hit med vintern! Eller våren! Men helst inget mellanting.

Imorgon ska jag spela innebandy. Jag vet, helt otippat, men jag har funderat på det länge. Får väl se hur det går. #hjälp

En bra dag!

Först släktfrukost på Såstaholm. Så lyxigt och gott! Kusinerna hade det roligt!

Sedan 5,5 km löpning med duktiga Elliot! Jag har svårt att förstå att jag varit delaktig i att producera en sådan fin kille!

Man får vara nöjd

Det är bäst att jag skriver det medan jag menar det. Jag är nöjd. Jag är nöjd över att jag lever, att jag har min lilla/stora familj, att vi har roligt ihop, att jag kan träna, att jag inte är friskare än en (eller snarare flera) förkylning(ar), att jag har bra kondition, att jag har ett roligt jobb, att vi har det bra ekonomiskt, att mina släktingar verkar ha det bra, etc. Just idag är min nöjd-lista väldigt lång.

Jag är ofta otroligt självkritisk, men mitt nyårslöfte till mig själv var att vara lite snällare med mig själv. Att det får vara okej att även jag tycker att jag är okej. Och just idag fungerar det. Jag kan räkna upp många saker som jag tycker att jag kan göra bättre, men jag kan också välja att aktivt inte tänka på dem utan istället vara tacksam över det som är bra med mig, för det är också några saker. Och kanske, kanske kan jag föra över det till mina barn; det är okej att tycka att man duger som man är.

Men nu ska jag äta frukost och sätta igång med jobbet!

Livstecken

Den här sjukdomen var av det segare slaget, men igår mådde till och med Elina bättre (hon hade feber i 8 dagar, så det var verkligen på tiden).

Mitt i sjukdomsperioden hann vi med en begravning i Piteå (jag), en 5-årskontroll (Levi - gick igenom besiktningen u.a.) och ett storstäd på dagis (Per).

Idag ska jag åka skidor. Eftersom det ska bli plusgrader imorgon hinner jag inte vänta på att bli helt pigg.

Fler försenade planer...

Idag åkte det sista av julen (julgardinerna) ut! Lite sent, men ändå inte skäms-sent. (Grannarna har sina adventsstjärnor kvar.) Å, vad fint det blev! Jag blev helt nykär i mina randiga gardiner. :-)

Sjukdomsstatus idag: Inga febriga barn, aptiterna tillbaka, forfarande inte full fart. Mamman i familjen hostar och pappan har (ännu) inte blivit sjuk alls.

Nu ska jag jobba mina kvarstående timmar från torsdagen när jag hastade hem för att hämta febrigt barn på dagis. Och sen börjar en ny vecka.

Hopp om liv

Helgen blev som sagt inte planenlig, men oj vad mycket gos vi har hunnit med!

Små och lite större sjuklingar får man gosa på nästan hur mycket som helst.

Och nu är det hopp om liv. 3/3 barn på bättringsvägen.