Om jag dör snart...

Om jag skulle dö snart så är min största rädsla att barnen inte skulle komma ihåg mig när de blir äldre. Den tanken står jag faktiskt knappt ut med. Jag vill att de ska minnas att jag alltid sjöng "En busschaufför" som godnattsång (på begäran), att jag sa "Akta er, annars får ni ALLA mammas pussar" och pussade som en tok, att jag blåste när det gjorde om aldrig så lite ont, och så vidare, och så vidare...

Jag är däremot övertygad om att Per skulle ta hand om Elliot och Elina på bästa sätt och älska dem en massa och prata om mig ofta. Jag tror och hoppas också att han skulle hitta en annan bra fru som också skulle älska barnen (vem skulle inte älska mina sötisar?).

Fast några saker oroar mig. Här kommer ett axplock: Skulle det finnas gardiner och dukar i hemmet? Om det fanns gardiner och dukar - skulle de bytas ens när de höll på att ruttna? Skulle barnen någon gång komma i tid till någonting? Skulle de få äta med lysrörsbelysning varje dag? Skulle de någon gång ha kläder i matchande färger?

Sammanfattningsvis hoppas jag att jag lever ett tag till. Det är ju hyfsat kul för det mesta.

Dagens roligaste var att Elliot sjöng: "Tarzan i djungeln klia sig på pungen" och efter kommer Elina och sjöng: "Farsan i ugnen klia sig på pungen". :-D