Anti-mindful

Jag har snöat in på mindfulness, möjligen för att jag verkligen inte känner mig mindful. Men handlar inte livet mest om planering och förväntan? Visst är semestern härlig, men jag njuter nästan mer när jag planerar för den än när den faktiskt börjar. Det är något ljuvligt med förväntan som gör att jag verkligen inte bara vill vara i nuet. Sedan gillar jag att ha såväl långsiktiga som kortsiktiga planer, skriva listor och administrera livet i stort (vilket är tur eftersom vår familj annars hade levt i konstant kaos) och det heter säkert något fint på latin och är möjligen någon sorts diagnos, men det struntar jag i.

Kan man inte bara få vara som man är utan att tutas full med att man missar livet om man inte lever i nuet? Jag gillar mitt liv och i mitt liv gäller det att vara steget före.