Bättre än frukost!

Husmodern har vaknat!

Igår svartvinbärssaft på alla vinbär från vår buske (ca 2 liter blev ca 0,5 liter saft) och idag bullar! Mmmm...

Vår Piteåtripp i bilder

Tack bästa mamma/svärmor/mormor och pappa/svärfar/morfar för att vi alltid får komma och invadera ert hem närhelst vi vill! Vi hade en toppenvecka!

Levi gosar med mormor.

Sen invaderade vi även våra Luleåvänners hem! Jag hade med tröjor så att småkillarna skulle matcha. Mammorna lyckades till och med hitta matchande shorts. :-)

Teknikens hus hemma hos Linda och Ralf till allas vår förtjusning. Småkillarna fick se Timmy Lamm under måltiderna. På egen Ipad. Hehe.

Vi hann med en tur till Lulsundet.

Våra barn är så väldigt förtjusta i allt vad vatten heter. Jag med, bara vattnets temperatur är ca 28 grader. Så var naturligtvis inte fallet, så jag nöjde mig med att doppa tårna.



Lukas var väldigt skeptisk till att ens doppa tårna. Det gick när han fick ha skorna på. :-)

Per, Ralf och barnen tog en tur till en lekpark medan jag och Linda bakade bröd.

Glad och så söt att man vill ta en tugga.

Timmy Lamm går hem även hos stora barn. Hembakt bröd också för den delen.



Sofia och Andreas hade tagit sin fina husvagn och sin fina familj till Borgaruddens camping. Vi hälsade på förstås! Här gungar John och Elina.

Det är på barnen man märker att tiden går. Fort! Här är sötisen Nils.

Elliot och John är alltid goda vänner, trots att de ses så sällan. Det värmer i ett mammahjärta.

Har man halsband är det klart man får gulla med Levi.

En liten fisketur hann vi med också. Elliot fick äntligen inviga sitt fiskespö han fått av farfar!

Myggen var mot oss denna dag. Tur man har huva!

Pappa instruerar och mamma fotograferar.

Vi hann ju med en hel massa till under vår vecka, men en del minnen får man spara i hjärtat istället för i kameran.

En intensiv vecka!

En intensiv semestervecka lider mot sitt slut och det känns som att vi hann göra nästan allt vi planerat och lite till! Bildbevis kommer när vi kommit hem.

Just nu är vi på hemväg och har pausat på Scandic hotell i Sundsvall, vilket var skönt för oss alla. Barnvänligjeten på hotellet är hög. När vi skulle äta hann de stora barnen bli bjudna på filmkväll med hamburgare, korv och diverse snacks alldeles gratis, medan jag och Per och Levi fick en lite lugnare middag än vanligt. Levi fick (förutom mat) kritor och ritpapper, vilket är en riktig hit för oss som vill äta längre än 10-minutersiddagar.



Efter middagen hann Levi åka hiss själv i ett obevakat ögonblick (jag trodde att korridoren var helt barnsäkrad pch försökte hjälpa Elliot och Elina med en tipsrunda medan Per kånkade väskor). Paniken hann bryta ut när hissen for iväg och återkom utan Levi, men Per återfann honom på våningen ovanför vid gott mod. Hjälp säger jag bara!

Hela familjen tränade på det jättefina gymet och badade sedani hotellets lilla pool där Elina lärde sig simma några meter på egen hand! Men vattnet var kallt och vi fick både basta och duscha varmt innan vi tinade upp igen. Barnen tyckte inte ens att det räckte, så de badade också när vi kom tillbaka till hotellrummet. :-)



Nu har vi ätit århundradets dyraste kvällsmat och barnen snusar och sover gott. Imorgon blir det hemfärd och jag längtar faktiskt efter vårt fina hus. Borta bra men hemma bäst!

Piteå i mitt <3

Vi har det så bra! Idag har vi varit på loppis, hälsat på morfar och Gunhild och firat 7-årig bröllopsdag. Mys! Bilderna är från Piteå havsbad igår.

Det finns hopp!

Semester!

Lite möra är vi idag efter en tolvtimmars bilresa igår. Vi hann förstås med några stopp och Levi hann leka i den automatiska golfbollen som Elina döpte den till. Idag gör vi Piteå light vilket innebär äta på kinarestaurang, inhandla ny snutte till Levi (den riktiga är kvar hemma) och leka lite ute förstås. Några av oss sover en stund...

Mitt arga lilla gull

Det är lätt att förstå varför man vill ha en bebis. Allt hos en bebis är tilltalande. De är söta, luktar gott, allt är pyttigt utom de stora ögonen, de är fjuniga och mjuka, är alldeles hjälplösa, har gulliga små gester och man får ha dem i famnen hela tiden. Inte ens bajset luktar värst illa i början.

Sen blir de lite större och man förundras och gläds med varje steg i utvecklingen. Bebisen flinar, börjar prata och lär sig krypa. Men den är fortfarande en bebis och den är alltid nöjd (om inget är fel).

Sen bli de (läs:Levi) 1,5 år och får en egen (STARK) vilja från en dag till nästa. Hur ska man komma ihåg det från ett barn till nästa och framför allt; hur ska man tackla det?

Levi har en liten plan och ve den som har en annan plan! Det spelar liksom ingen roll att saxar är farliga om det är en sådan han spanat in sig på. Och när han inte (omedelbart) får sin vilja igenom går benen som trumpinnar, han blir som en hal ål och vrålar högt. Tillräckligt stor för att veta vad han vill, men för liten för att förstå sitt eget bästa.

Jag orkar inte! Snälla söta bebis, kom tillbaka!

Juli?!

Hallå, vem har sagt att det får bli juli redan? På med hjälmarna för som sommaren rusar förbi är det lätt att ramla och slå sig.


Per jobbar två dagar till och sen drar vi!

En dörrmatta och en spishäll

Efter en väldigt lång tid med en riktigt ful (och riktigt billig) dörrmatta sprang jag på en fin som jag köpte!




Och när jag ändå höll på så köpte jag ett fint hjärta att pynta hallfönstret med. Jag måste ha fått en släng av nåt, för i normala fall är jag den opyntigaste personen jag känner. Men fint blev det!



Idag har Levi bajsat på pottan för första gången! Så duktig! Sen bajsade han i och för sig i Elliots rum också och passade på att kliva runt i det, men det är en annan historia...

Ett tag såg det ut som vi skulle bli middagslösa imorgon (jag spräckte spishällen med en kryddburk på midsommarafton)...



...men som tur är har jag en mycket händig man!



Jag har också en händig son. Här har han hittat saxen och vet precis vad man ska göra med den. :-)


Grannarna har f ö afrikansk fest med uppträdanden och musik. Väldigt svårt att inte tjuvkika lite. Tjuvlyssna kan man inte undvika ens med stängd dörr. :-)

En milstolpe!

En milstolpe är passerad. Bokstavligen. Igår sprang jag 1 mil och det tog 1 timme 6 minuter!


Jag är stolt över min bedrift (som Per naturligtvis planerar att kopiera å det snaraste, för han kan ju inte vara sämre) och samtidigt väldigt lättad! Jag kan! Nu har jag inget mer att bevisa för mig själv i löpningsväg och målet att komma under timmen på tjejmilen i september känns inte längre ouppnåeligt. Hurra!