Hägring

Som en hägring långt borta (allt är relativt) ser jag semestern. Nu är det mindre än två veckor kvar. Sedan är augusti bara en ögonblinkning bort. Men just nu njuter jag av att allt ligger framför mig. 

Sommar, sommar, sommar...

I år blev det bara två skolavslutningar. Föräldrar var icke välkomna till 7:ans avslutning. Men Levi och Elina bjöd på skönsång på Brännkärrsskolan. Elliot var i det närmaste euforisk över att äntligen ha fått sommarlov, medan Elina grät floder över att sluta på sin älskade skola. Levi har inte gått på sommarledigt riktigt ännu, så man kan ju inte förvänta sig att han ska jubla över en ledighet som ännu inte infallit.

Sommarfina älskade barn

Jag frågade Levi om han önskade att vi skulle göra något särskilt denna sommar. Hans önskemål var att åka till Turkiet (och det ska vi ju!) och att köpa en trisslott. Så vi fixade trisslotten med detsamma. :-) Varför inte om det är så att det är den som gör hans sommar? Vi håvade in en vinst på 30 kr, så det blir nog en följetong.

Själv kunde jag knappt se fram emot semester, ledighet och stugbesök mer än just nu, men snart så...!

Jag och Levi har precis fixat middagen som består av torsk i ugnen och ris, så nu är det dags att duka.

Överhettad

Min hjärna fungerar inte riktigt som den ska i tropisk värme. Idag är det kallt (allt är relativt, men det är mindre än 20 grader varmt och det blåser så att tänderna nästan blåser bort) och då tänker jag helt plötsligt mycket klarare. Jag läser också boken "Hjärnstark" (rekommenderas!) och eftersom jag fått mycket bättre kondition på sista tiden förväntar jag mig resultat i form av effektivare hjärna, mindre stress och bättre minne. 😛


Sedan mitt senaste blogginlägg har det hänt så otroligt mycket! Mamma hälsade ju på och vi var bland annat på Pinchos och åt riktigt god mat tillsammans.

Jag och mamma hann också med en morsdag-lunch i Uppsala.

Levi var som klistrad på mormor hela helgen. Bäst att passa på eftersom hon inte hälsar på så ofta.

När mamma åkte hem åkte jag och Elina till akuten. Hon ramlade på gympan och fick ett stort sår på benet.

Vi checkade ut efter 10 stygn.

Min alltid så positiva unge var galet tålig och duktig. ❤

Och jag har lärt mig att barn inte har samma behov av återhämtning som vuxna. Efter olyckan åkte Elina direkt iväg på utflykt med klassen (okej, säkert 12 timmar senare, men ändå!), sedan vidare till pianoavslutning, klassdag på Furuvik och två dansuppvisningar.

Jag, Per och Levi passade på att haka på till Furuvik.

 

 Elliot valde att stanna hemma (eller snarare i skolan). Värst för honom, för det var en riktigt mysig dag!

Ikväll har vi gäster, imorgon ska vi på kalas, på fredag är det dags för nya gäster, sedan ska jag sjunga på bröllop på lördag medan Per och Elliot säljer fika utanför Ica och på söndag lär vi alla behöva en rejäl sovmorgon för nästa vecka är det dags för alla skolavslutningar. Hej och hå, det går undan i livet!

En otursdag?

Vädret är så fint att det känns som semester varje ledig minut. Vilken lyx! Men svårt att gå och lägga sig på kvällen...


I helgen är mamma här och det är också en lyx! Morsdag och allting!


Igår hade jag lite av en otursdag. Det började med att parkeringsautomaten var trasig, att jag fick leta en annan automat och sedan springa till tåget bara för att upptäcka att det var försenat. På lunchen skulle jag köpa en lunchmacka (den vanliga) som var slut, tog en annan och den var inget god alls. En kollega skrämde mig så in i norden att vi slog våra kloka (?) huvuden ihop och jag typ fick en hjärtinfarkt (antagligen hon också). Slutligen, när jag skulle åka till gymmet glömde jag mina hörlurar och fick springa och lyssna till ljudet av mina tunga andetag (det funkar verkligen dåligt för mig).


Jag intalar mig att denna dag bara kan bli bättre. Den började i alla fall på bästa sätt med att jag och Per åkte tillsammans till stationen imorse. Det händer otroligt sällan eftersom en av oss normalt sett lämnar Levi på skolan. Men idag är han ledig med mormor!

Älskade barn!

Vilka fina barn vi har! Varje dag är jag så tacksam för min familj och i synnerhet för barnen.


Elliot har redan hunnit fylla 13 år och blir 14 år i november. En snällare tonåring får man nog leta länge efter. Han är förståndig och otroligt hjälpsam. Han både erbjuder hjälp och hjälper till när han blir ombedd. Han är smart och har lätt för sig i skolan. Han gillar träning. Man märker verkligen att kompisar blir viktigare än att hänga med familjen ju äldre barnen blir och det gäller förstås framför allt för Elliot. Elliot gillar datorer, handboll och hängmattan.


Elina är 11 år och så gott som en tonåring hon också. Åtminstone till sättet. Hon är påhittig, nyfiken, rolig och smart. Hon har höga krav på sig själv vad gäller skolan och pianoläxan. Elina är en snäll unge och fungerar lite som en extramamma i familjen (ibland). Hon är lite slarvigare än Elliot och lämnar små spår efter sig i hela huset. Elina älskar att vara utomhus och får fräknar när hon är det. Elina umgås helst med sin bästis och de två är väldigt lika varandra. Positiva och fnittriga. Elina gillar pyssel, dans, piano, handboll och stugan (åtminstone om stugbästisen är där).


Levi är 7 år och en alldeles förfärligt gullig liten människa. Han är otroligt kramgo som person, våghalsig och klok. Han har väldigt mycket energi som behöver få utlopp, men kan också koncentrera sig på skolan, iPaden eller en bok väldigt länge. Levi älskar sin judoträning. Alla våra barn ärvde Pers "klättergen", men framför allt Levi älskar att klättra och klänga. Ju högre och farligare desto bättre (vilket hans mamma förstås inte håller med om). Levi är allas vår lilla skatt och blir väl omhuldad av alla i familjen. Men man märker att kompisar blir allt viktigare för honom också.


Det finns en charm med små barn. De är gosiga och så beroende av sina föräldrar. Men det finns verkligen en charm med lite större barn. Vi har så roligt och kan diskutera och umgås på ett helt annat sätt än tidigare. Jag hade aldrig kunnat tänka mig ett liv utan barn. Tänk vilken fattig människa jag hade varit då.

En riktigt bra helg!

Det tog cirka ett år att komma över att jag inte är i 30-årsåldern. Nu när jag smält att jag är i 40-årsåldern tycker jag inte att det spelar lika stor roll om jag är 40 eller 41.

Jag har haft en helg som inte gick av för hackor. Per hade bokat bord på Smak (SÅ god mat OCH en servitris från Piteå), bio med VIP-stolar (bra med gott om benutrymme för mig som har så fantastiskt långa ben) och ett riktigt fint hotell! Sedan lovade han (skriftligen) att shoppa med mig på lördagen utan att sucka. Lätt en av mina bästa presenter i hela livet. Tack älskling!

På söndagen var vi på klubbmästerskap i judo. Levi var så galet duktig och vann alla sina tre matcher och tog hem guldet i sin viktklass.







En bra helg på det hela taget. 😊

Min dag

Jag har alltid gillat att fylla år 18 maj. (Själva datumet alltså, åldersökningen kunde jag gärna vara utan.) I år är det sommar, men oftast fyller jag år på våren och det gillar jag verkligen.

Jag är lyckligt lottad! Jag har uppvaktats med sång (i varierad tonart), hemmagjorda (och bortagjorda) kort från min älskade familj, en underbar teckning från Levi, 50 (!) små tjänster från Elina samlade i ett litet häfte, en bra bok och en fin hudcreme från barnen och en specialkomponerad helg från min älskade Per. Jag kunde inte begära något mer.

Igår sprang vi Blodomloppet och jag lyckades få till en riktigt bra tid för att vara jag! Yey! Det kommer jag att leva på ett tag. Säger som Stenmark: "Ju mer jag tränar, desto mer tur har jag."

Det nya besväret

Jag har väntat på det (dock inte längtat). Det nya besväret alltså, det som oundvikligen uppstår så snart jag börjar löpträna. Kroppen bjuder på viss variation i alla fall. Först var den benhinnorna, sedan höften och nu är det knäet. Jag önskar att jag upptäckt motion i unga år, för 40-årsåldern får mig att känna mig som att jag är i 70-årsåldern.

Ingen rök utan astma

När man helt och hållet hoppar över våren och går direkt till sommar från vinter så händer följande:
1. Allt i naturen börjar blomma samtidigt, typ påskliljor, björkar och hägg
2. Det blir galna pollenmängder i luften
3. De stackars pollenallergikerna (läs: jag) får en överdos av pollen
4. Pollenallergikerna tvingas uppsöka Knivsta vårdcentral för pulmicort och bricanyl
5. Mediciner hjälper inte fullt ut, allergikerna andas som rökare med KOL
6. Allergikerna tvingas träna inomhus trots ljuvligt väder
7. Allergikerna förbannar varenda människa som röker eller är försedda med parfym vilket ökar på andningssvårigheterna
8. Allergikerna funderar på att emigrera till Alaska

En av mina bästa dagar

Onsdag eftermiddag packade vi ihop oss i bilen och drog till stugan. Torsdag visade sig från sin allra bästa sida. Vädret var ljuvligt, alla var på gott humör, stuggrannarna var på plats och vi njöt av livet. Utomhus och ouppkopplat är det bästa livet!

Jag, Per och Elliot gick ända till Ryssa och tillbaka. Efter det grillade vi och åt ute.

Kubbet fick vädras och Per monterade ihop (det som var kvar av) studsmattan.

Min favoritutsikt av alla utsikter! 

Fredag bjöd på regn. Jag och Per jobbade hemifrån och efter middagen åkte vi hem. Hem till sol, värme och tapetsering. 

Pollen och kvalitetsutveckling

Vilket väder vi har! Jag njuter av vår och sommar på en och samma gång. Tyvärr protesterar mina lungor mot vad som måste vara en avsevärd mängd pollen, men det löser sig förhoppningsvis snart.

Denna vecka har jag besökt vårdcentralen i Knivsta två gånger. Första gången med ovan nämnda lungor och andra gången med Elinas händer som har eksem som inte försvinner. Möjligen fungerar verksamheten på vårdcentralen i Knivsta bra för de medarbetare som arbetar där, dock inte lika bra för oss patienter.

Idag åker vi till stugan! Första gången sedan påsk. Hoppas att vädret är lika fint där, men att pollenhalten är lägre. 

Det tar sig med vårt nyrenoverade vardagsrum!



Vi har tre barn och jag lyckas verkligen dåligt med informationsöverföringen till samtliga barn. I helgen var det Elliot som inte uppfattat att vi skulle bort på middag och igår kväll var det Elina som inte visste att vi skulle till stugan. Jag vet inte om jag verkligen är dålig på att bistå med information (vi har en anslagstavla av vilken ALLT framgår, uppdateras varje vecka, läses tydligen inte av alla i familjen) eller om det är de elektroniska manickerna som stör kommunikationsvägarna. Jag får se till att kvalitetsutveckla min egen familj innan jag sätter igång med vårdcentralen.


Innan vi åker till stugan ska jag öppna för en ny möjlighet. Vad det är vet jag inte, men varje dag innebär faktiskt nya möjligheter.