Förnyade löften?

Jag har inte förstått grejen med förnyade (äktenskaps-)löften. 

Eller på ett sätt förstår jag det. Jag förstår behovet av att berätta och få berättat för sig att man fortfarande väljer varandra år efter år. Men helt ärligt: Har man inte skilt sig så är väl det ganska uppenbart att man fortfarande vill vara gifta? Kan man inte bara fira sin bröllopsdag varje år? Säga att man fortfarande vill vara gift? D v s inte göra en sån stor grej av det.

Att bjuda in folk och typ göra en repris på sitt bröllop det förstår jag inte alls. Det är väl i och för sig kul med fest, men måste det vara en ceremoni? Med gäster? Huvudpersonerna äldre, rynkigare och mer luttrade? Jag får lite obehag i hela kroppen när jag tänker på det. 

Nej, vill man nödvändigtvis gifta om sig får man göra det med en ny person. 😉

Nyttiga restriktioner

Det slog mig precis nu (ja, jag är möjligen lite slö i tanken) att snart kommer jag sannolikt inte att omfattas av några restriktioner från Folkhälsomyndigheten längre. Och sannolikt aldrig mer i mitt liv.

Det känns ju nästan lite läskigt. 

Innebär det då att jag inte längre, med fog, kan bli arg på den som hostar eller nyser rakt ut? 

Och måste jag börja krama kreti och pleti igen? Och ta i hand? (Vem vet var den där handen har varit liksom.)

Vid närmare eftertanke tycker jag att det var ganska skönt med allmänna restriktioner (om man helt bortser från risk för allvarlig sjukdom förstås).

Kallt prat

Kallprat. Man hör ju på namnet hur obekvämt det är. Det har blivit mindre av det nu i pandemitider, men helt plötsligt dyker det upp någon och frågar om det är okej att följa med i hissen och jag svarar ja. Jag är ju trots allt vaccinerad. Jag har typ glömt hur man kallpratar. Jag vill varmprata. Med folk jag känner. Men han i hissen berättade att han hade haft covid och då frågade jag om det hade varit illa. Och jag ville verkligen veta svaret. Om man pratar om vädret finns det aldrig något intressant att förtälja om det inte är akut snöstorm, orkan eller översvämning.  

Låg

 Jag och höst är inte vänner. Det är sen gammalt. 

Om man bara fick sjunga

 Tänk om man bara fick sjunga det man ville ha sagt. Dessutom enbart med befintliga sånger. Då hade det varit lätt att uttrycka kärlek och olycklig kärlek. Desto svårare att fråga var toaletten finns.

Mamma är här!

 Allt är lite bättre när mamma är här och hälsar på, särskilt som det var ett helt år sedan sist (!).

Vi hade beställt finväder eftersom det var poolinvigning för mammas del och vädergudarna levererade med besked! Idag är det +27 grader i skuggan och stekande sol. 

En vecka kvar till semester så humöret börjar närma sig toppen!

Vaccinerad!

Lyckan var stor i fredags när jag äntligen (ÄNTLIGEN) kunde boka in en vaccinationstid mot covid-19. Jag och Per vaccinerade oss samtidigt i måndags. Lite läskigt ändå. Känns lite som att vara med i ett gigantiskt experiment där man får ha tilltro till sin tur. Än har jag inte haft så mycket biverkningar, annat än riktigt ont i och under armen plus att jag varit supertrött. Per fick knappt några biverkningar alls och har padlat som vanligt. ;-) 

Nästa dos om 7 veckor, i slutet på juli. Fenomenalfantastiskt. Eller supercalifragilisticexpialidocious för att uttrycka det på Mary Poppinska.

Padel

 Jag är sannolikt varken den första eller sista som skrivit ett blogginlägg om just padel.

Jag erkänner villigt att jag var skeptisk innan jag provat och nu är helt besatt. Alltså fullständigt. Spelar helst varje dag. Och jag vill gärna ha Per i mitt lag, för han är naturligt bra på det hela. Själv får jag anstränga mig hårt.

Har ni inte provat än så gör det!

Elina börjar i 9:an (!)

Jaha, så var det klart. Det började med ett förslag från Elliot (på förekommen anledning i och för sig) om att Elina skulle hoppa över en årskurs. Det visade sig att Elina verkligen ville göra det och jag mejlade rektor/klasslärare och frågade om det ens var möjligt, om någon gjort det tidigare och om eventuella risker med detta. Skolan påbörjade (en riktigt lång) utredning och i fredags ringde rektorn och sa att det var klappat och klart. Efter sommarlovet börjar Elina i 9:an istället för i 8:an.

Kan man ens göra så när man går i 7:an? Det måste ju vara avsevärt lättare att hoppa över t ex 1:an. Tydligen kan man det. Rektorn hade varit med om detta en gång tidigare under sin lärartid. (Och då hade det inte gått så bra, rent socialt. Herregud, vad jag hade velat ha en solskenshistoria istället.)

Jag känner mig lite kluven, men vilken förälder vill begränsa sina barn? Elina läser redan 9:ans matte parallellt med 7:ans, så just matten blir nog inga problem. Och kanske inte så många andra ämnen heller när jag tänker efter. Men spanskan kanske blir knivigare?

Och hur ska det gå med det sociala? Förhoppningsvis löser det sig. Flickan vill verkligen detta. 

Skolmogen?

Skärvor

Små skärvor, minnen, som jag alltid vill komma ihåg. I detta fall roliga saker. :-)

När jag frågade Levi vad han hette mer än Levi och han svarade Levi-Gull.

När Elina frågade varför gammelsmurfen var röd när de andra smurfarna var blå och jag sa att jag inte visste. Då sa hon att han är ju gammal och har kanske inte koll på smurf-modet.

När Elina berättade om jordbäblingar och var nöjd över att bo på skarpen.

När jag sa att Elliot blivit så lång och nästan tappat allt sitt hull. Han råkade höra mig och frågade om han tappat allt sitt gull.

När jag och Per skulle ha filmkväll och Elina hade gömt tevedosan i Elliots overallbyxa.

När Levi bajsade i Elliots rum och halkade på korven. (Obs, endast roligt så här i efterhand.)

När Elliot trodde att det var älgarna som bajsade ut äpplen.

När Levi skrev att hans förväntningar på fröknarna i skolan och fritidspersonalen var att få mat.

När Elina pillat in en pärla i örat och berättade för läkaren som skulle ta ut den att den var rosa.

När Elina trodde att getens ungar hette getingar.

När Levi sa till Elliot 15 år (på fullaste allvar) att han började bli gråhårig.

Osäkert

Jag vet att ingen läser min blogg längre efter att jag officiellt meddelade att jag skulle låta den självdö. Men det känns ändå bättre att skriva som om någon läste den.

Har inte ni också känslan att allt, verkligen A L L T, känns lite (läs: mycket) osäkert. Hur ska det bli nu i slutet av pandemin, kommer den att plötsligt försvinna och hur ska det bli när allt är över? Vad blir det nya normala och hur kommer jag att påverkas av det?

Pandemier är verkligen inget för folk (läs: Lindor) som uppskattar att ha lite kontroll på tillvaron. 

Jag är inte ens säker på hur mitt eget önske-scenario ser ut. Jag menar, helt bortsett från människohälsan och allt annat negativt som följt med den här pandemin, så finns det ju fördelar med hur det ser ut nu. Man får mer tid med familjen och mycket mer tid för jobbet, på grund av obefintligt resande, på en och samma gång. Allt är inte dåligt och många fysiska möten kanske kan ersättas av digitala även i framtiden.

Men när kommer en liten förkylning att bli normal igen? När kommer man våga hosta till utan att be om ursäkt? När kommer folk att våga närma sig varandra på affärerna? Och när vågar man krama sin mormor?

Hit med lite svar, tack!