Höst och tjat!
Det är så vackert ute med alla gula löv. Vi har krattat ihop flera tusen av dem bara för att behöva börja om igen alldeles snart. Vi behöver dock köpa fler krattor då våra barn tycker att det är en riktigt rolig familjeaktivitet. (Jag ska påminna dem om detta om några år.)
Efter att jag och Levi tillfrisknat något lagom till helgen så har vi haft spelkvällar, ett litet släktkalas för Elliot, lite gokart, lite simskola, mycket godsaker, en mysig shoppingtur med Elina (vi handlade stickor och garn och jag har stickat en hel rad!!) och typ städning och annat oväsentligt som man bara gör för att man måste. Och just det, vi har lagat confiterad anka på tips från farmor och Björn. Bara för att prova. Helt okej faktiskt. :-)
En sak som jag verkligen funderar över är om ni i er familj (om det nu finns någon som fortfarande läser denna blogg) behöver tjata lika mycket på era barn för att få dem att göra vettigheter som att till exempel plocka undan efter sig? Elina är värst. Hon släpper saker där hon är och tar aldrig någonsin upp dem igen om ingen uttryckligen tvingar henne minst tre gånger. Och då gör hon det under stark protest. Elliot är mer disträ men gör åtminstone det man säger direkt, även fast han tycker att man tjatar. Levi är mycket hjälpsam om man ber honom men vill gärna ha hjälp och uppmuntran.
Mitt största problem är att jag avskyr att tjata. Det får mig att känna mig som mamma. (Jag gillar min mamma, men gillade inte hennes tjat.) Tjat är liksom aldrig positivt. Per tjatar inte, utan plockar hellre upp efter barnen. Jag kan ändå se en poäng med att barnen blir lite mer självständiga. När jag inte vill tjata plockar jag upp alla deras saker, lägger dem i trappen och säger att de ska ta upp dem. När det inte funkar säger jag att jag om 10 minuter kommer att slänga alla saker som fortfarande ligger kvar i trappen. Då brukar det bli bättre fart. Fortfarande tjat. Suck.
Efter att jag och Levi tillfrisknat något lagom till helgen så har vi haft spelkvällar, ett litet släktkalas för Elliot, lite gokart, lite simskola, mycket godsaker, en mysig shoppingtur med Elina (vi handlade stickor och garn och jag har stickat en hel rad!!) och typ städning och annat oväsentligt som man bara gör för att man måste. Och just det, vi har lagat confiterad anka på tips från farmor och Björn. Bara för att prova. Helt okej faktiskt. :-)
En sak som jag verkligen funderar över är om ni i er familj (om det nu finns någon som fortfarande läser denna blogg) behöver tjata lika mycket på era barn för att få dem att göra vettigheter som att till exempel plocka undan efter sig? Elina är värst. Hon släpper saker där hon är och tar aldrig någonsin upp dem igen om ingen uttryckligen tvingar henne minst tre gånger. Och då gör hon det under stark protest. Elliot är mer disträ men gör åtminstone det man säger direkt, även fast han tycker att man tjatar. Levi är mycket hjälpsam om man ber honom men vill gärna ha hjälp och uppmuntran.
Mitt största problem är att jag avskyr att tjata. Det får mig att känna mig som mamma. (Jag gillar min mamma, men gillade inte hennes tjat.) Tjat är liksom aldrig positivt. Per tjatar inte, utan plockar hellre upp efter barnen. Jag kan ändå se en poäng med att barnen blir lite mer självständiga. När jag inte vill tjata plockar jag upp alla deras saker, lägger dem i trappen och säger att de ska ta upp dem. När det inte funkar säger jag att jag om 10 minuter kommer att slänga alla saker som fortfarande ligger kvar i trappen. Då brukar det bli bättre fart. Fortfarande tjat. Suck.
Kommentarer