Julefrid?

Var är julefriden?? December är en enda stress och min julefrid brukar infinna sig prick 25 december (årets bästa dag). I år åker vi till Piteå 19 december, så kanske att jag kan slappna av lite tidigare det här året. Julklapparna är inköpta, julkorten är skickade, snart är julborden avklarade (Per och jag har varsitt idag och på söndag) och nu återstår bara allt annat. Men snart så...!

Pendling

Jag pendlar till jobbet (4,5 mil tur och retur), pendlar i humöret (bipolär light eller bara släkt med mamma?), pendlar mellan hopp och förtvivlan över alla sjukdomar vi i familjen har i november-februari och så pendlar jag mellan att tycka si och så om ganska mycket (impulsivitet kan vara mitt mellannamn). Till exempel bebisar. Jag tycker att det finns bebisar överallt nu för tiden och alla är så gulliga och mitt hjärta skriker till mig att vi inte alls är för gamla för en bebis till. Förståndet och Per skriker andra saker som tur är, men facebooks app "den här dagen" konspirerar med mitt hjärta.

Kolla in den här till exempel (exakt på dagen 4 år sedan idag):

Den fick mig att leta rätt på den här:

Och den här här:

Och den här!:

Frågade Per igår om han inte saknade den lilla fyran vi inte har och om han kunde tänka sig hur ljuvligt det skulle vara att snusa på den. Allt sunt förnuft till trots. Men det är grått, regnigt och december och jag har tråkigt. Allt känns säkert bättre i mars eller april.

Telefonfri kväll

Igår glömde jag min mobil på jobbet. Vilken skön kväll det blev! Jag fick inga SMS (eller jo, det fick jag, men jag kunde åtminstone inte läsa dem), jag kunde inte spela wordfeud (en drog - borde förses med varningstext), jag kollade inte mejlen på hela kvällen och jag gjorde fler saker i det verkliga livet (till exempel vann över Levi i Memory så att han började gråta). Jag har en slags hatkärlek till mobilen. Jag tycker på riktigt att den hindrar mig att göra andra saker och jag måste nog påminna mig själv om att den enda som hindrar mig är jag. Till att börja med ska jag slå av ljudet på telefonen när jag kommer från jobbet så jag inte hör när den plinkar hela tiden. Så om jag inte svarar inom kort vet ni varför.

Swish

Swish måste ju vara den bästa uppfinningen på senare tid! Det underlättar mitt liv när jag handlar på Tradera, loppis, äter gemensamma jobbluncher, etcetera i all oändlighet.

Swisch säger det också i vårt liv tycker jag. Vart tog till exempel min bebis vägen? Min bebis fyller snart 5 år och man får vara tacksam för varje dag han fortfarande gillar pussar, kramar och gos. Övriga, särskilt den största älsklingen, har jag gett upp hoppet om och när jag någon gång får en riktig ömhetsbetygelse blir jag så glad att jag nästan börjar gråta.

November är en riktigt seg månad, men idag är det äntligen december och nedräkningen till julafton kan börja! Jag hade förmånen att lämna barnen idag och fick därför se första avsnittet av julkalendern tillsammans med dem imorse. Så himla mysigt! De stora barnen hade låga förväntningar, men tyckte att den var riktigt rolig stundvis. Den lilla guldklimpen ville inte vädra sin åsikt.

Julstök!

Nu kan det bli jul (och sedan snabbt vår) för nu har vi julbakat!

Först supergoda lussebullar.

Och idag fick vi hjälp av grannarna att baka pepparkakor. Organiserat kaos när det är som trevligast!

Trevlig första advent!

Sjuk...

Sällan känner jag mig så sjuk att jag inte fixar att jobba åtminstone hemifrån (det är ju inte så att jobbet är tungt fysiskt direkt), men idag har jag (efter några jobbtimmar på fm) sjukanmält mig. Det händer så sällan att jag knappt kommer ihåg hur man gör. :-)

Nu ska jag bädda ner mig och hoppas på ny energi.

1177

1177 är numret till vårdguiden, men det är också siffran på antalet blogginlägg jag har skrivit. Detta är alltså inlägg 1178. Jag ska fira med att äta 1178 godisar i helgen. Eller så kanske jag låter bli.

När armarna hotar med strejk - en handlingsplan

Jag har alltid ansett mig som obotligt och ofantligt högerhänt, det vill säga att jag har otroligt svårt att göra saker med min vänstra hand. Vänster arm däremot använder man mycket mer än vad man kan tro och detta märker man när man helt plötsligt får svårt att göra saker med den vänstra armen till exempel på grund av en envis inflammation (som man till en början tror ska gå över av sig själv och därför inte vänder sig till sjukvården i rimlig tid).

Vänster arm fungerar som en stödarm och någon slags avlastning som man använder för att underlätta för höger hand att utföra saker.

Exempel på saker som man gör med vänster arm (när den inte är inflammerad): Öppnar bildörren med när man kör bil, hänger handväskan/datorväskan på den när man ska låsa upp en dörr, bär sitt lilla barn med då man exempelvis behöver laga mat med höger hand, bär sin bricka med när man betalar med höger hand, etc. i all oändlighet.

Det som sedan händer när höger arm helt plötsligt ska ta över vänster arms arbetsuppgifter helt och totalt är att höger arm också börjar bråka. Det blir typ debatt men vänster är starkare (i förhandling eftersom den totalvägrar samarbete av typen avlastningsarm) vilket får höger arm att vilja strejka.

Vad göra? Jo, se först och främst till att ha en riktigt bra arbetsuppgivare som lyssnar på både höger och vänster arm och ser till att göra de anpassningar på din arbetsplats som behövs (höj- och sänkbart skrivbord, underarmsstöd på skrivbordet och en RollerMouse exempelvis). Se sedan till att få en kortisonspruta i din vänstra arm så att man först och främst kan sova och således tänka klart, men också så att man kan tvinga vänster att avlasta höger lite. Be gärna om massage på de triggerpunkter som uppstår när armarna är i konflikt (av typen ont ska med ont fördrivas). Och vänta.

Bättring kommer (även om man veckan innan har tänkt tanken att amputation troligen är det bästa botemedlet)! Utan sjukskrivning (om man är lite envis). Och till slut kan man till och med gå på spinning igen (men undvik gärna träning av typen armhävningar i ganska många veckor till)! Man kan till och med bli så glad över att man kan träna igen att man går på fyra pass på en vecka. :-)

Tacksam

Mitt jobb kan dränera vem som helst på energi. Jag kämpar verkligen i motvind och får ta del av många sorgliga livsöden. Jag slåss för människors rätt till dess jag blir svettig inombords.

Men jobbet medför också en tacksamhet över det vardagliga. Idag är jag tacksam över att min arm har börjat samarbeta så smått igen, att jag kan träna igen (aldrig har jag väl varit så taggad på spinning!), att barnen inte är sjukare än förkylda, att Elina och hennes kompis både bakade och städade efter sig och att jag har hittat min vanliga frisör igen (hon bytte jobb, hoppas det inte berodde på mig för i så fall är jag en stalker).

Jag är dessutom lycklig över att vi äntligen fått upp gardiner i vardagsrummet! På tiden efter 3 (!) år. 

Och som vanligt är jag oerhört tacksam över mina lediga fredagar med denna prins (som här provar inredningen på Rusta). 

Denna prins gjorde "give me five" med en tiggare idag (på eget initiativ trots att han vanligtvis är mycket blyg). Tiggaren blev så oerhört förvånad och glad och jag blev alldeles gråtfärdig av ingen och alla anledningar. 

Allt är föräldrarnas fel!

I Aftonbladet kan man läsa att det är föräldrarnas fel om barnen är kräsna: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21735991.ab

Som att jag inte redan visste det! Allt är ju föräldrarnas fel. Vilka är väl bättre syndabockar än föräldrarna? Att man har tre barn som man behandlat precis likadant och som ändå är väldigt olika kräsna måste väl vara en slump.

Små glimtar

Sociala medier är inte så socialt tycker jag. Sociala medier visar små utvalda glimtar av folks liv medan man luras att tro att man vet det mesta om de flesta.

Här på bloggen berättar jag nästan inget om mina stora barn (av hänsyn till den integritet de själva värnar), om den röra som ibland råder i huset mellan städningarna, om när jag skriker på barnen (jo, det händer faktiskt med jämna mellanrum), om små och stora dispyter (vore väl inte så kul att läsa om), om funderingar på viktigare saker än VAB (typ flyktingarna som jag jämt tänker på), etcetera. Det här är bara en vinklad vrå av mitt liv.

Det jag tror jag vill ha sagt är: vi kan väl ses någon dag istället? IRL så att säga.

Jag kan bjuda på fluffkola. :-)