Nyårslista

Vad vore väl slutet på året utan en lista? På en blogg som inte lever? Kan knappt tänka mig något roligare!


Detta gjorde jag som jag aldrig gjort förut
Badade i algblommande vatten

En bok jag läst
Ålevangeliet. Konstigt att en bok som handlar om ålar kan vara så bra!

En plats jag besökt för första gången
Miami

Något jag lärt mig
Vad det är gluten i

Vad spenderade jag mest pengar på
Resan till USA

En teveserie jag följt
Vår tid är nu

En låt jag minns från 2019
Rosa himmel

Ett mål jag nått
Kommit igång med God Juridik

En sak jag är stolt över
Mina barn 💓

Nästa år vill jag ha mer av
Tid med min släkt

Nästa år vill jag ha mindre av
Hälsporre

2020 ska jag lära mig
Att lägga undan mobilen lite mer

2020 ska jag börja med
Ta en promenad på lunchen emellanåt

2020 ska jag sluta med
Att äta så mycket godis

2020 ska jag fortsätta med
Träningen som jag mår så bra av

Bella (Bellona) Bergstrand

Vår älskade fina katt!

Va - glutenintolerans?!

Elina är glutenintolerant. Egentligen är det helt fel att säga (skriva) glutenintolerans för det är ingen intolerans, utan en autoimmun, kronisk sjukdom. Celiaki heter den. Hur som helst. Hon har ju haft problem med magen i flera år och i många omgångar, så den diagnosen kom inte som en chock, utan som en lättnad. Vet man om problem kan man oftast lösa dem. Så var det verkligen i detta fall. Diagnosen för några månader sedan och den glutenfria kosten därefter har redan gett väldigt bra resultat.

Vi har varit på uppföljningssamtal hos läkare och vi har träffat en dietist. Läkaren nämnde som i förbigående när vi var på väg hem att alla i familjen ska ta blodprov (transglutaminasprov) och ett resultat på över 7 indikerar att man kan vara glutenintolerant (Elinas resultat var 13 och på andra provet 18). Resultatet fastställs därefter med en gastroskopi där man tar små prov av tarmluddet (som saknas på sina ställen om man är glutenintolerant). Jaja, här blev det långrandigt. I alla fall så gjorde jag som jag blev tillsagd och ringde vårdcentralen som aldrig hade hört talas om att alla i familjen skulle göra detta prov bara för att en diagnosticerats. Men jag kan ju vara en ganska drivande person i vissa frågor (och ibland är det väldigt bra), så jag stod på mig. I min värld väger gastroläkarens ord tyngre än sjuksköterskan på vårdcentralens. Så provtagning blev det.

Och vet ni vad - JAG är glutenintolerant! Va?! Jag som aldrig har problem med magen. Mitt prov var inte 13 eller 18 utan 107 (!). Så jag behöver inte ens ta ett blodprov nr 2, utan har fått en remiss direkt till gastro. Jag hoppas att de ska säga att ingen gastroskopi behövs eftersom det känns lite så där att få en slang nedkörd i halsen. När diagnosen är helt klar får jag ställa om kosten.

Detta var inte vad jag väntade mig en vanlig onsdag.

Note to myself: även tonåringar hyser varma föräldrakänslor

Alltså barn. Finns det några som väcker så mycket ångest och som botar så mycket ångest i en på en och samma gång? Troligen inte.

I ett ångestanfall igår (som egentligen härstammade från något arbetsrelaterat jag varit med om tidigare under dagen) frågade jag Elliot om vi lyckats med konststycket att förmedla hur mycket vi älskar honom samtidigt som han haft småsyskon som vi överöst med gos. Ibland känns det som att man inte riktigt hinner med att bekräfta alla sina tre barn samtidigt och risken finns att man mest bekräftar den som för tillfället är yngst, vilket ju aldrig Elliot har varit. Han svarade att han tyckte att vi hade gjort ett utmärkt föräldrajobb på den fronten, vilket är en oerhört stor komplimang för att komma från en tonåring.

Alla positiva ord om en själv som förälder från en tonåring får man se som en asbra bedrift. (Och då räknar jag inte in de tillfällen som är förknippade med någon slags penningutdelning, för då tenderar tonåringar att smöra.)

Göra saker ordentligt

Jag önskar att jag var en sådan person som ville göra allting ordentligt. Mura mina egna pallkragar, driva upp växter i växthuset och sätta ut på våren, köpa fint och matchande pynt till hemmet och såpa golvet och väva en matta att lägga på det såpade golvet.

Jag drömmer om att jag är en sådan person.

Men det är jag inte.

Jag är en sådan person som kan se och njuta av andras perfektion, men som inte riktigt får till den hemma hos mig. Som har storslagna drömmar om pynt, men dessa realiserar inte.

Kanske att jag till slut blommar ut och blir en annan människa.

Den som lever får se.

2018

Lyckades inte helt med att avhålla mig från bloggen. Det är jag och mitt behov av att sammanställa, organisera, lista och utvärdera som inte har fått fullt utlopp. Här kommer därför en sammanfattning av året 2018, som på många sätt var ett otroligt fantastiskt år!

I januari kunde vi konstatera att det var rekordmycket snö. Såpass att vi nätt och jämnt såg ut från stugfönstret. Lyckliga oss! Jag var i och för sig rädd för att taket skulle rasa in, men det hände ju förstås inte. (Då kanske jag hade fått sluta blogga av andra orsaker, såsom död.)

Februari minns jag inte, men i mars kunde vi utan problem rensa takrännorna i stugan utan stege och med stora problem få fram grillen för den traditionella påskgrillningen.

Sedan bytte vi stuga till Sälen och firade resten av påsken med Anna och Tony och många skidbackar (och barn)!

Stora delar av 2018 spenderades i diverse handbollshallar, men även en och annan judohall. Levi är en riktig tävlingsmänniska och fick flera av sina motståndare bokstavligen på fall.

I maj kom solen, värmen och mamma! Snart väntar vi hennes pension och då hoppas vi att hon flyttar hit på halvtid (åtminstone)!

I maj ramlade Elina i skogen på gymnastiken och rev upp benet, vilket föranledde 10 stygn (och ganska många timmar på närakuten).

I juni gick AC:n i bilen sönder samtidigt som sommaren slog värmerekord. Utan AC åkte vi till Göteborg utan att slå ihjäl varandra, vilket är en bedrift i sig. Men största delen av sommaren tillbringade vi i Gesunda och detta år badade såväl små som stora med regelbundenhet. Värmen i vattnet höll sig mellan 24 och 26 grader!

Badkrukornas årsmöte är något vi alla kommer att minnas många år framöver!

I oktober åkte vi till Belek med våra vänner och se, det var en skön semester!

Enda handbollsfria helgen under hösten spenderade vi i en badmintonhall. Kul för alla!

December och julen firades i Alsike. Det var snö (säkert 2 cm) och det var kallt. Per renoverade mitt i julstöket.

Året avslutades med vår nya familjemedlem Bella som vi gör allt för och allt för att inte bli allergiska mot. Hittills går det över förväntan!

1413 och hejdå

Detta är mitt 1413:e inlägg om jag har räknat rätt. Jag tänker att det är en mastig siffra och att jag inte ska vara så ledsen över att det kanske blir det sista.

Jag har en längre tid känt, vilket troligen också har märkts, att tiden och engagemanget för att driva denna blogg inte längre finns.

Nu finns ju alla möjligheter att på ett enklare sätt lägga in bilder via Facebook och Instagram och där hänger ju så gott som alla jag känner redan ändå. Där blir det också mindre av en envägskommunikation, även om det visserligen är skönt att aldrig bli emotsagd. ;-)

Tack för att ni följt bloggen. Jag säger hej för nu, så känns det inte så definitivt.

14

Mitt äldsta barn fyller 14 år, även fast det känns som en omöjlighet.

Turkiet

Tre inlägg med massa bilder har jag skrivit och alla tre har försvunnit någonstans i cyberrymden.

Så nu, fjärde gången gillt, får ni bara två bilder från en alldeles underbar semester. En vecka var bara alltför kort. Underbart är ju alltid det. 

Små avtryck

Vad är det jag vill säga? Varför bloggar jag? Är det för min egen skull eller någon annans? Vad kan jag lämna ut och vad bör jag hålla inne med? Är det en dagbok? Nja, mer en uppiffad version av vardagen. Mitt mellan rädsla att lämna ut någon annan (och mig själv) och en vilja att dela med mig knapprar jag fram några ord och ganska många bilder emellanåt. För att hålla bloggen vid liv. Men det jag ville säga har jag i stort redan sagt. Men när jag tittar tillbaka i bloggen känner jag mig rik. Rik på minnen och tillfällen och uttryck och saker jag vill minnas.

Detta vill jag minnas.

Stughelgen när vi verkligen lekte med barnen.

När vi stannade för att fotografera en älg på hemvägen.



När jag fick hem en liten gris från fritids.



När barnen fick leka med farmor en ledig dag medan jag jobbade.



När Levi var med på sin tredje judotävling och det var SÅ spännande.



Små ögonblick som kanske inte hade lämnat något avtryck utan bloggen.

Återkommande tema

Tänk om man bara kunde hoppa över hösten. Till och med nu, när den är som vackrast, står jag knappt ut med den! Man blir förkyld, får hälsporre (tveksamt kanske om det beror på hösten), det blir kallt, blåsigt, allt blir fult, man blir själv blek och ful och så blir man trött och deppig och vill bara gå i ide. Till och med läpparna blir torra.

Lite deprimerande att jag redan längtar efter riktig vinter och sedan vår igen. Våren är ju trots allt typ ett halvår bort.

Tur att vi åker till Turkiet nästa vecka!!! Och att jag har bokat en resa till Piteå under höstlovet med barnen. (Synd att det är ännu mer höst där bara.)