Dåligt samvete
Kommer en förälder någonsin ifrån känslan av otillräcklighet och dåligt samvete? Jag svarar nej på min egen fråga och funderar på om det är ett kvinnofenomen. Ju fler barn man har desto fler kloner av sig själv skulle man behöva. Och då har jag ändå otroligt snälla och okrävande barn som accepterar att det minsta barnet får mest tid (för så är det) och att jag gör mitt bästa för att räcka till till alla. Och även om jag gör mitt bästa för barnen, så gör jag inte mitt bästa exakt hela tiden, utan prioriterar emellanåt mig själv och då drabbas jag omedelbart av dåligt samvete. Men jag försöker resonera som så att om mamman mår bra av till exempel träning som jag unnar mig ganska ofta, så mår barnen bra.
I lördags hade vi gäster och så trevliga och artiga som mina barn var i lördags har jag nog aldrig sett dem. Jag måste kanske ha blundat tidigare (eller möjligen haft fullt upp med logistikprojekt). Och då tänkte jag att vi föräldrar ändå måste ha gjort någonting väldigt rätt. Barnen konverserade artigt, var snälla och uppmärksamma mot de mindre gästerna, de hade trevligt bordsskick och jag blev så in i hjärteroten stolt!
Jag har förstås räknat med att det ska gå bra med alla barnen och att de ska bli normaltrevliga människor (om vi bara överlever deras (läs: Elinas) tonår). Jag tycker inte att jag ställer för höga krav. Ändå är jag rädd att jag, genom att bara vara mig själv, på något sätt ska förstöra dem. Jag är ju exempelvis en människa född helt utan tålamod med nära till ett argt humör (även om jag har tusen gånger bättre tålamod med barnen än något annat) och förväntar mig dessutom att barnen ska göra som de blir tillsagda och behandla mig och andra med största respekt. Kan min gränslösa kärlek uppväga mina brister? Återstår väl att se.
I lördags hade vi gäster och så trevliga och artiga som mina barn var i lördags har jag nog aldrig sett dem. Jag måste kanske ha blundat tidigare (eller möjligen haft fullt upp med logistikprojekt). Och då tänkte jag att vi föräldrar ändå måste ha gjort någonting väldigt rätt. Barnen konverserade artigt, var snälla och uppmärksamma mot de mindre gästerna, de hade trevligt bordsskick och jag blev så in i hjärteroten stolt!
Jag har förstås räknat med att det ska gå bra med alla barnen och att de ska bli normaltrevliga människor (om vi bara överlever deras (läs: Elinas) tonår). Jag tycker inte att jag ställer för höga krav. Ändå är jag rädd att jag, genom att bara vara mig själv, på något sätt ska förstöra dem. Jag är ju exempelvis en människa född helt utan tålamod med nära till ett argt humör (även om jag har tusen gånger bättre tålamod med barnen än något annat) och förväntar mig dessutom att barnen ska göra som de blir tillsagda och behandla mig och andra med största respekt. Kan min gränslösa kärlek uppväga mina brister? Återstår väl att se.
Kommentarer