Våra barn är inte så små längre. Det innebär visserligen mer frihet åt sin egen person, men jag älskar att ta hand om små barn, känna mig ägd och behövd. Jag är ju förstås behövd fortfarande, men till och med Levi är inne i en kan-själv-fas. Han är nog så kompetent och brer sina egna smörgåsar (med fingerfärdighet som få), torkar sig själv när han har kissat, vill somna själv vissa kvällar och leker gärna med grannen och vill absolut inte hem på direkten när man kommer och hämtar. Elina behöver mycket bekräftelse, men inte så mycket hjälp och hon tar sin läsläxa på största allvar och ställer äggklockan för att inte slarva med den. Elliot behöver påminnelse om nästan allt, även om han förstås klarar sig helt själv, för att inte försjunka i en bok eller möjligen mobilen, men han är också mycket kompetent och hämtar Elina från fritids och ser till att de båda kommer hem och får i sig mellis.

Det är bara att konstatera att tiden går och det inte är så mycket att göra åt den saken. Det blir ju inget fjärde barn så det är bäst att njuta av sina barn efter bästa förmåga precis just nu. Eller inte kanske exakt just nu, för nu sitter jag på tåget på väg till Västervik och imorgon är jag i Lindesberg och på torsdag i Rimbo, men kanske att jag hinner njuta av dem till helgen.