Under isen

Efter mer än två veckors (!!!) förkylning, utan någon synbar förbättring börjar jag känna mig helt under isen. Att strunta i att jag är sjuk och leva precis som vanligt funkade inte, men inte heller penicillinet som jag slutligen fick har hjälpt nämnvärt måste jag säga. Och som om det inte var nog känner jag mig som en dålig förälder som hasar runt mellan sängen och soffan och varken följer på aktiviteter eller är värst aktiv som förälder överhuvud taget. Jag vet inte, men jag tror, att det är en kvinnlig "åkomma" - att ha dåligt samvete för allt man inte gör när man är sjuk eller för att man inte hämtar tidigt från dagis eftersom man ändå är hemma (idag). Försöker mota bort känslan, men det går dåligt.

Vaknar varje morgon med hopp om att jag ska må O T R O L I G T mycket bättre, men hittills har det inte hänt. Kanske imorgon??