Snöröjning i Knivsta kommun del 2

Tel från Johanna Lindberg, Knivsta kommun, som talat med gatuchef Lennart Zetterlund. Enligt chefen är det vi som ska snöröja/sanda på gångvägen på vår baksida eftersom vi är fastighetsägare. Jag meddelar (återigen) att det är kommunen som äger marken närmast gångbanan. Vår fastighet slutar några meter från huset, därefter är det kommunens mark som vi har nyttjanderättsavtal för. Gatuchefen ringer upp = fortsättning följer.

Vad gäller vilken lagstiftning som beslut om att fastighetsägarna ska snöröja/sanda vilar på så finns det ingen sådan. Enligt kommunesn jurist får politiska beslut tas där lagstiftning saknas (som det troligen inte gör i detta fall, Lindas anm.), annars skulle inte politiska beslut behöva tas. Så i detta fall är Knivstaborna bundna till snöröjning/sandning och den information man fått om detta är den som gått ut i Knivstanytt (världens pluttigaste lilla annonsblad), eller om man varit ihärdig och läst alla (tråkiga) kommunfullmäktigeprotokoll som finns till allmän beskådning i Knivsta servicehus.

Se upp Knivstabor, vi kanske är bundna till något ännu knasigare än snöröjning, utan att veta om det!!

Jag är dock ihärdig och frågar Johanna hur det ligger till med skadeståndsansvaret om någon halkar och slår ihjäl sig (har hänt). Johanna (suckar) och ska tala med juristen igen (som jag inte har stort förtroende för efter ovanstående svar) = fortsättning följer. Jag har svårt att se hur jag skulle kunna bli skadeståndsskyldig för någons brutna ben, bara för att jag inte läst senaste Knivstanytt.

Jag frågar också Johanna vem jag ska vända mig till när hela Fjällhagsgatans trottoar inte är skottad/sandad (vägen jag kommer att gå till när jag och bebisen ska hämta Elina från dagis). Hon hänvisar till fastighetsägarna. Så jag frågar om det är tänkt att jag ska plinga på i samtliga 60 (ca) fastigheter bara efter den gatan. Ja, kommunen har i alla fall inte tid att kontakta alla personligen är svaret jag får. Men det har jag och bebisen på väg till dagis...? Detta innebär alltså att jag och lilla bebisen kommer att behöva gå mitt på vägen (för jag kommer inte att börja trakassera Alsikeborna, var så lugna), eftersom trottoaren inte är skottad/sandad. Väldigt praktiskt.

Efter klag kommer gos

Nu när jag har fått klaga av mig lite, så måste jag bara tillägga att vi inte har det allt för dåligt här i familjen i övrigt. Ofta har vi det så här gosigt när vi ska sova. Alla ska få gos, även lillebror. :-)

Pussar måste han också ha!

Som en hund med en tratt

Som gravid är jag som en hund med en tratt runt huvudet, det vill säga omedveten om mina kroppsliga begränsningar. Jag tror fortfarande att jag är lite smidig och att magen går att dra in, men det är dessvärre helt omöjligt. Jag fastnar på alla möjliga och omöjliga ställen hela tiden.

Detta är idag, i vecka 35. Hur man, när man ser ut så här, kan glömma att man inte är smidig är ett mysterium.

I min gravidbok stod det att det kan hända att naveln vid det här laget vänt sig ut och in. Jag vill bara upplysa om att det är 15 veckor sedan det hände. Magen är ändå mindre än när jag väntade Elliot och Elina. Barnmorskan sa att bebisen fortfarande har gott om plats och det känns, för jag får fortfarande riktiga sparkar. Jag längtar efter att magen ska sjunka ner något så att jag får lite mer luft.

Idag är det snöstorm och det är lite mysigt tycker jag. Både Jesus och bebisens födelsedag närmar sig och det blir lite verkligare när det blir riktig vinter.

En kalashelg

Lördag hade vi barnkalas på Barnens Djungel. Fullt ös medvetslös är en bra sammanfattning. :-) Elliot var blöt av svett (bokstavligen) och hade inte ens tid att öppna paketen på plats. Det hade han dock när vi väl kom hem. 9 av 10 paket innehöll Lego och inget var en dublett. Tur eller skicklighet? Nöjd var han i alla fall!

Söndag var det släktkalas. Monsterprinsesstårta var beställd och mamman försökte tillgodose önskemålet.

Cupcakes hann vi också med. Elliot tyckte de var fina, men dåliga. Vi andra i familjen tyckte att de var goda.

Så här stilig kan man vara när man fyller 6 år!

Alla mina mest älskade.

Och så här stilig var Elliot i sina nya kläder (han valde outfit själv). Tack farmor!

Sex bra år!

Allra bästa Elliot Bergstrand fyller 6 år idag! Vart tog tiden vägen? På sex år har han hunnit bli både stor, fin, förståndig och förstås fantastisk! Han är smart, analytisk och har extremt bra minne. Han är en snäll, omtänksam och omtyckt son, kompis och storebror. Den bästa!!

Absolut ny.

1 år gammal hade han nästan lärt sig gå.

2 år gammal skulle han strax bli storebror.

I november 2007 hade det kommit snö. När man är 3 år gillar man snögubbar!

4-årskalaset (som smittade samtliga inblandade med magsjuka).

5-årskalaset (när mamman glömde att köpa ljus till tårtan).

Och imorse, i arla morgontimman!

Barnkalas blir det imorgon på Barnens Djungel. Elliot har valt det själv och det känns som lagom mycket arbete för en höggravid mamma. På söndag blir det släktkalas, vilket ska bli supermysigt!

Bus eller godis?

I år var det två mycket peppade häxvampyrskelett som ville gå till grannarna och säga bus eller godis! 5 hus hanns med innan godispåsarna var lagomt fulla.


Vi fick också vår beskärda del av påhälsning av läskiga typer. Elina tyckte att vi inte skulle ge bort något godis, utan istället se vad för bus vi råkade ut för. Men vi var väl förberedda med godis som både räckte och blev över.

Barnen fick spara en del av allt godis till nästa lördag och istället använda veckopengen för nästa vecka (som vi infört à 30 kr/vecka) till något roligare. Elliot fick affärsnäsa och ville klä ut sig till något annat och gå en runda till för att få in ännu mer godis. :-) Han samlar till ett legospel nämligen.

Förutom Halloweenroligheter hann vi med att handla det sista i bebisväg (förutom blöjor och sånt) på Babyland. Barnen fick köpa varsin julklapp till lillebror också.

Idag inventerar och tvättar jag bebiskläder. Jag har också hunnit med att stryka en duk. Det krävde dock en pall och en kraftigt sänkt strykbräda.

Per och barnen ska ut i regnet. Per ska städa i förrådet så vi får in de sista utegrejorna och barnen behöver få springa omkring lite. Själv ska jag sluta blogga och börja göra något vettigt. Exakt vad är ännu oklart i skrivandes stund.

Aj, aj, aj

Jag hade kommit på något som jag gärna ville dela med mig av, men jag tycks helt ha glömt bort vad det var. Det tog ca 2 sekunder. Det som irriterar mig är att jag kanske aldrig i hela mitt liv kommer att komma på vad det var.

Nu när jag inte har något annat att berätta kan jag berätta att jag har så förfärligt ont i ryggen att jag inte vet vad jag ska göra med den. Det är hela bäckenet som håller på att luckra upp sig och det gör ont på båda sidorna där bak och där fram känns det som tandilningar ungefär. Och Per är inte till någon hjälp, febrig som han är. Eller han är visst till hjälp. Han till och med bytte bildäck i något krassligt tillstånd.

Nu ska jag gå och se om barnen (och Per) somnat och sedan hänge mig åt Desperate Houswives. Är det någon som kan sammanfatta förra avsnittet vore det toppen, för jag gjorde någon miss när jag skulle spela in det.

Livliga drömmar och livliga bebisar

Inatt ropade Elliot på mig och jag hämtade honom (vägen till oss är mycket lång när man drömt otäcka drömmar). Detta var en av de få gånger jag fick höra vad hans mardröm handlade om, för oftast är han för rädd för att berätta. Han hade i alla fall drömt att det fanns två Elinor och att båda var elaka. Det lät ju i och för sig rätt läskigt.

Sen ville han sova nära, nära mig och fick det så klart. Det var bara det att det var en vild bebis mellan oss. Efter en stund bad han att jag skulle vända mig så att lillebror skulle sluta sparka honom så våldsamt. :-) Och efter det sov vi alla gott resten av natten.

Den vilda bebin.

Oktoberhelg

Jag är gravid i v 32 (snart 33) och jag ligger bara lite över medel på S/F-kurvan, det vill säga magen är mindre än med både Elliot och Elina. Ändå känner jag mig störst i hela världen. Bebis sprattlar på där inne och det börjar bli lite jobbigt att andas, så jag hoppas att han väljer att sjunka ner lite grann snart. Jag har köpt en kappa som går runt magen. Hyfsat onödigt, men ändå skönt att kunna vara ute utan att frysa. Det är ju trots allt två månader kvar. Jag har fyra och en halv veckas jobb kvar. Jag boar för fullt (jag, världens ojuligaste människa, beställde precis julgardiner till vardagsrummet och lite annat pynt!) och bebisen är så efterlängtad! Både Elliot och Elina börjar också längta efter bebisen och pratar, klappar på och sjunger för honom. De kommer båda att bli jättefina storasyskon!

Jag och Elina var till frisören igår. För mig var det 100 år sedan (= mycket välbehövligt)och för Elina var det första gången. Hon tyckte det var superskönt att få håret tvättat och hon fick välja fin färg till håret själv. Bildbevis från soffan.

Elliot har fått en liten kontorsstol till sitt nya skrivbord (som både ska byta färg och handtag) och han är mycket nöjd över sin lilla hörna. Här skriver han önskelista till tomten. :-)

Och Elina har lite svårt när man ger uppmärksamhet bara till Elliot, så hon måste spexa så att jag ska ta kort på henne också.

Helgerna är alldeles för korta, även denna. Då Per inte mår bra ska jag åka med barnen och storhandla och han ska försöka byta hjul på bilen. Vi får väl se hur det går...

Stora och små planer

Mitt liv i ett nötskal är att planera. Jag gör det på jobbet och jag gör det hemma. Här kommer några axplock:

I helgen...
... ska Per byta vinterdäck
... ska jag och Elina till frisören
... ska vi ta bort alla sommarsaker
... och för att göra det måste vi röja lite i uteförrådet
... ska vi inventera bebiskläder

När...
... Levi föds ska jag vara föräldraledig till mars 2012
... jag börjar om att jobba igen måste vi byta bort vår lillbil

Om...
... jag och Per skiljer oss ska jag flytta till Norrbotten
... jag och Per skiljer oss ska jag ha minst en katt
... jag får bli gammal med Per ska vi bo halva året utomlands
... jag får bli gammal med Per ska vi bo lite centralare när barnen flyttat ut
... det inte blir helg snart blir jag gråhårig!

Vi har en gång!

Om jag inte har sagt det förut så säger jag det nu: Per är otroligt händig när han lägger manken till! Titta vilken fin gång han har fått till! Han fick i och för sig hjälp med underarbetet och pusslandet av svärfar, men efter det har han jämnat till den och fogat så att det blev absolut fantastiskt fint!

Lägg även märke till trappstenen som är väldigt tjusig, men 200 kg tung. Frakten gick bra, men Per fick ta hjälp av tre snälla grannkarlar för att få den på plats. 1000 tack för det!!


Änligen får man gå på gången och varför inte spexa lite när någon har kameran framme? :-)