Rädd att Alsike skola ska tappa bort mitt barn!

Det känns väldigt tråkigt att behöva skicka detta mejl till skolans rektor, särskilt som vi den 27 augusti skickade ett i princip likadant mejl. Vad ska man behöva göra för att skolan ska förbättra sina rutiner och hur svårt kan det vara? En eloge till Brännkärrskolan där det verkligen fungerar som man kan förvänta sig.

Hej Pia,

Jag har försökt nå dig per telefon utan att lyckas, varför jag mejlar dig istället. Min man Per har varit i kontakt med dig tidigare angående att det inte fungerar optimalt med lämning av vår dotter Elina i FB på måndagar ca kl. 8. Vi har under flera veckors tid väntat på att situationen ska bli bättre och allra helst bra, men det fungerar faktiskt under all kritik.

I morse var det jag som lämnade Elina och jag gick då in med henne. Hon tog av kläderna och sedan kom en massa barn springande och sa att alla skulle ut. Jag gick in för att få detta bekräftat av personal, men det fanns ingen inne. Jag väntade med Elina medan hon klädde på sig igen och sedan gick vi ut. Det fanns en man ute med reflexväst och jag gick fram till honom och frågade hur det fungerande när jag ville lämna Elina. Han sa att jag skulle gå in med henne. Jag informerade om att alla var på väg ut och att jag inte hittade någon personal inne. Då sa han att "Vid denna tidpunkt behöver du inte lämna ditt barn till någon för vi har inga listor att pricka av barnen här ute." Då sa jag att jag tyckte att det lät galet eftersom att ingen då skulle veta att mitt barn har kommit till skolan. Om hon försvann skulle ingen veta att hon varit där. Fick då svaret att han ju visste det. Elina visste dock inte vem han var och han kände inte henne eftersom han frågade vad hon hette och i vilken klass hon gick (utan att anteckna det). 

Elina gick ensam till klätterväggen eftersom hon inte hade träffat någon hon kände ännu. Jag var tvungen att gå därifrån eftersom jag var på väg till jobbet.

Jag känner att det är mycket tråkigt att ingen förbättring skett sedan vi hörde av oss tidigare. Jag känner en stark oro över att lämna mitt barn till någon som inte känner henne och någon som inte prickar av henne på en lista. Jag känner mig dessutom obeskrivligt ledsen över att personal som ser en liten blyg tjej komma till skolan inte tar hand om henne och ordnar med någon aktivitet för att inkludera henne i någon lek eller tar hand om henne på annat sätt.

Det fungerar lite bättre när Elinas kompis Klarar brukar komma samma tid, men jag ska väl ändå inte behöva förlita mig på att lämna min dotter till en kompis? Det gör mig otroligt ledsen och upprörd!

Det finns många anledningar till er att förbättra situationen måndagar för mitt och andras barn. Så här får det inte gå till! Om inte annat borde ni se över er situation innan något barn kommer bort i er hantering.

Med vänliga hälsningar,

Linda Bergstrand

Den har lossnat!

Min superstolta tjej hade besök av tandfen inatt!

Längtigt

Nä nu längtar jag nästan ihjäl mig efter Elliot! Min fina stora snälla snygga kloka son. Jag längtar efter Per också, men längtan efter sina barn är nästan fysisk. Hur klarar man sig utan barnen halva tiden om man skiljer sig? Bäst att låta bli, för jag skulle antagligen gå under. 

Kom hem nu hörni!

Min tand e lös...

Elina har väntat på en lös tand i två år (ända sedan Elliot började tappa tänder) och nu är den här!

 

Eller... antagligen inte så länge till. :-)

Levi vill också visa sina tänder.  

Elliot har träffat ett monster. I love MMS. 

Vi har en underbar dag på Mulle Meck!

Vi hoppas att Elliot och Per också har en fin dag i London.

Längtar tillbaka!

Insåg precis att jag hade glömt att lägga in bilderna från vår härliga sköldpaddsutflykt i Turkiet. Det var en fantastisk dag och jag längtar tillbaka!

Vi åkte på en skön flodtur och första anhalten var lerbadet. Det var bara vi fyra som var macho nog att våga bada i leran (som luktade väldigt illa av svavel). 10 år yngre skulle man bli, men än har jag inte hört några stående ovationer måste jag säga.

Till och med själva båtfärden var alldeles underbar. I sakta mak gled vi fram i vassen.

Elliot och Elina poserar vid fantastiska blommor och kaktusar på anhalten lunchstället.

Turen innehöll lite kultur också. Vi fick se kungagravar som var huggna direkt i berget. Det var säkraste sättet att få dem att bestå genom jordbävningar som är frekventa i Turkiet.

100 procents sköldpaddsgaranti och mycket riktigt fick vi se dem komma upp till ytan med hjälp av lockbete. De var säkert 1 meter långa!

Elliot fick vara närgången sköldpaddsmaten som bestod av levande kräftor. Blå och jättevackra!

Alla barnen fick prova på att styra flodbåten. Mycket uppskattat!

Sista anhalten var ett helt fantastiskt bad med 28-gradigt vatten och meterhöga vågor. Alldeles alldeles underbart!

Så här nöjda var vi allihopa efter en helt underbar dag. Den här dagen kommer jag spara i hjärtat länge.

Jaha.

Man förstår ju att vabbningen ska börja om igen när hösten kommer. Ändå är jag aldrig förberedd. Elliots timing är dessutom usel eftersom han och Per åker till London imorgon. Men han är på intet sätt döende och hinner förhoppningsvis pigga på sig. 

Själv sprang jag 3 minuter snabbare igår på min 4 km-runda! Oj. Oplanerat men kul. Kanske för att jag var lite mörkrädd.

Yrkesval

Jag frågade Elina vad hon vill bli när hon blir stor och fick svaret "turist". Haha! Hon är så rolig ibland. Tror dessutom att hon menade jurist.

Måndag

Måndag är en jobbig dag som mentalt börjar redan söndag. I alla fall för mig. Denna vecka inbegriper dock inga resor (vad jag vet än så länge) vilket är skönt!

Nu när jag tränat och ätat nyttigt i ytterligare några dagar börjar jag gilla det. Igår tränade jag på crosstrainer i 10 min, styrketräning 20 min och löpträning ute (absolut alldeles underbart!) 30 min. Nu börjar det ta sig! Tänk om mina benhinnor klarade att springa ute på asfalt alltid. Det vore toppen, för då slapp jag exempevis den galet tråkiga spinningen. Men väldigt sällan funkar ju finfint och ibland får man helt enkelt vara glad över det lilla.

Elliot skulle på casting för nästa julkalender (den 2014 alltså) inne i Stockholm igår och vi packade ihop oss allihopa och tog bilen dit. Tyvärr var kön oändlig och tack och lov så oändlig att inte ens Elliot ville stå i den i flera timmar. Istället blev det lunch på Jensens Böfhus. Väldigt mysigt, förutom att Per bad om en mediumstekt biff (och det gjorde jag också och min var perfekt) som tyvärr var helt genomstekt och seg, lämnade in den och fick en som knappt var stekt alls. Han orkade inte klaga en gång till (vi andra hade förstås ätit klart för länge sedan) och den stackars servitrisen blev lite förtvivlad när han knappt åt av maten alls.

Men nu är det som sagt måndag och dags att dra igång arbetsveckan!

Tråkigt!

Hur kan det vara så tråkigt att leva helt nyttigt? Om jag var tvungen att göra det varje dag hela livet skulle jag antagligen leva längre, men inte så mycket längre att det uppväger hur trevligt jag tycker det är med riktigt god (onyttig) mat och godis. Och tänk om jag skulle dö av en bilolycka hips vips när jag var 42 år, då fick jag inte ens leva längre än genomsnittet. Det finns alltså många anledningar att äta onyttigt. :-) Ska börja med det snart igen. Men först några (en massa) dagar till av nyttig (tråkig) mat och galet hård träning. Jag har sådan träningsvärk att jag troligtvis skulle kunna rita upp en hyfsat bra karta över kroppens (särskilt de stackars benens) muskler, bara för att jag känner av dom så tydligt.

Igår köpte vi mer skor. Inte för att vi borde behöva det med tanke på att vi nyss inhandlade en mindre skoaffär i Turkiet, men nu var det alltså vinterskor som inhandlades. Elliot och jag har numera samma skostorlek. Holy Moses! Per, som bäst behövde skor, hittade inga i rätt storlek medan jag, som kanske minst av alla jag vet behöver fler skor, hittade två par. Och så fick barnen varsina av farmor. Och Elina, som absolut inte heller behöver fler skor, fick ett extra par. Ologiskt men kul för mig. Och Elina. :-)

Nä, nu ska jag dra och hämta barnen för att åka vidare till förskolans Piratskeppslopp. Stackars stackars mina ben.

Bloggpausen...

...och bloggpausens anledning:

= galet schema. Förutom detta kör jag fitnessfighten (typ) igen. Tredje gången gillt får jag hoppas! 10:e dagen och minus 3 kg so far. Är det någon vänlig själ som vill komma och hjälpa till med allt som inte står men som ändå behöver göras (typ städa, tvätta, laga mat) så ska ni veta att ni är hemskt välkomna! Vänta er inget fika bara. I så fall får ni återkomma efter 15 oktober.