Skärvor

Små skärvor, minnen, som jag alltid vill komma ihåg. I detta fall roliga saker. :-)

När jag frågade Levi vad han hette mer än Levi och han svarade Levi-Gull.

När Elina frågade varför gammelsmurfen var röd när de andra smurfarna var blå och jag sa att jag inte visste. Då sa hon att han är ju gammal och har kanske inte koll på smurf-modet.

När Elina berättade om jordbäblingar och var nöjd över att bo på skarpen.

När jag sa att Elliot blivit så lång och nästan tappat allt sitt hull. Han råkade höra mig och frågade om han tappat allt sitt gull.

När jag och Per skulle ha filmkväll och Elina hade gömt tevedosan i Elliots overallbyxa.

När Levi bajsade i Elliots rum och halkade på korven. (Obs, endast roligt så här i efterhand.)

När Elliot trodde att det var älgarna som bajsade ut äpplen.

När Levi skrev att hans förväntningar på fröknarna i skolan och fritidspersonalen var att få mat.

När Elina pillat in en pärla i örat och berättade för läkaren som skulle ta ut den att den var rosa.

När Elina trodde att getens ungar hette getingar.

När Levi sa till Elliot 15 år (på fullaste allvar) att han började bli gråhårig.

Osäkert

Jag vet att ingen läser min blogg längre efter att jag officiellt meddelade att jag skulle låta den självdö. Men det känns ändå bättre att skriva som om någon läste den.

Har inte ni också känslan att allt, verkligen A L L T, känns lite (läs: mycket) osäkert. Hur ska det bli nu i slutet av pandemin, kommer den att plötsligt försvinna och hur ska det bli när allt är över? Vad blir det nya normala och hur kommer jag att påverkas av det?

Pandemier är verkligen inget för folk (läs: Lindor) som uppskattar att ha lite kontroll på tillvaron. 

Jag är inte ens säker på hur mitt eget önske-scenario ser ut. Jag menar, helt bortsett från människohälsan och allt annat negativt som följt med den här pandemin, så finns det ju fördelar med hur det ser ut nu. Man får mer tid med familjen och mycket mer tid för jobbet, på grund av obefintligt resande, på en och samma gång. Allt är inte dåligt och många fysiska möten kanske kan ersättas av digitala även i framtiden.

Men när kommer en liten förkylning att bli normal igen? När kommer man våga hosta till utan att be om ursäkt? När kommer folk att våga närma sig varandra på affärerna? Och när vågar man krama sin mormor?

Hit med lite svar, tack!

Vad vore livet utan en lista emellanåt?

Jag gillar listor. Att skriva och bocka av. Det är livet det. På en pinne. Eller ett papper. Här kommer en till.

Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut? Genomdrev du någon stor förändring?

Hela världen genomgick en stor förändring. I mitt privata liv var det att börja jobba hemifrån på heltid. Med Per.

Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas?

Den 16 mars när Spanien stängde sina gränser till omvärlden medan jag var där. Jag kommer alltid att komma ihåg lättnadskänslan när planet hem lyfte. Jag vågade inte tro på att jag skulle komma hem ens när jag stod där på flygplatsen med boardingkort.

Vilka länder besökte du?

Spanien (Fuerteventura)

Bästa köpet?

Robotdammsugaren! Roborock S6. Min nya BFF.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Att vi kom iväg till Idre med familjen under nyår. Aldrig har jag längtat bort mer.

Saknade du något under år 2020 som du vill ha år 2021?

Kramar och umgänge.

Vad önskar du att du gjort mer?

Tränat. (Återkommande tema.)

Vad önskar du att du gjort mindre?

Suttit i soffan.

Bästa boken du läste i år?

"Där kräftorna sjunger" av Delia Owens. Lätt bäst. På flera år.

Största musikaliska upptäckten?

Kanske att Elliots musiksmak inte är så dålig trots allt (han lyssnar på Indierock).

Vad var din största framgång på jobbet 2020?

Att God Juridik började rulla igång på allvar. 

Största framgång på det privata planet?

Kanske att vi fortfarande gillar varandra i familjen efter ett år då vi setts i stort sett hela tiden, haha.

Största misstaget?

Att åka till Fuerteventura i början av mars. Nu gick det ju bra, men det känns oförsvarligt så här i efterhand.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Ledsnare. En pandemi tenderar att ha den effekten på folk.

Vad sparade du mest pengar på?

Att arbeta hemma. Behövde inte betala vare sig bensin eller parkering på många månader. Har ej heller ätit lika mycket sushi som jag skulle ha gjort om jag varit på jobbet. Sushi är dyrt.

Något du önskade dig och fick?

Fina barn.

Något du önskade dig och inte fick?

Jag önskade av hela mitt hjärta att jag skulle få vara med när Elliot gick ut nian och fick ett stipendium, men det fick jag inte. Mitt hjärtas tack till hans kompisar som filmade och till Elliot att jag faktiskt fick se det som filmades.

Vad gjorde du på din födelsedag 2020?

Kan verkligen inte minnas det. Min födelsedag känns faktiskt inte så viktig.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

I år är det så väldigt uppenbart att en pandemi mindre hade gjort året bättre.

Vad fick dig att må bra?

Min familj.

Vem saknade du?

Hela släkten, särskilt på julafton.

Mest stolt över?

Barnen. Alltid.

Vad har gjort dig mest ledsen?

Att inte kunnat träffa så många som jag velat. Aldrig har avståndet till Piteå känts längre än detta år.

Högsta önskan just nu?

Ett pandemislut och således ett normalare liv.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Träffa mer folk, så snart det blir möjligt. Träna mer. Mindre är nästan omöjligt. 

Planer inför 2021?

Vaccinera mig mot covid-19. Träffa så många som jag/vi bara hinner med så snart vi får. Bada i den nya poolen så mycket som det bara går. Träna mer!

Bokslut 2020

Bokslut 2020.

Ett väldigt konstigt år. Året började precis som vanligt. Vi firade Levi på Pinchos i Stockholm. Jag och Per var på musikalen "Såsom i himlen". Fantastiskt bra, trots att ena huvudrollsinnehavaren var sjuk och ersatt med "skurken". Sedan kom pandemin. Jag förstod inte vidden av detta och åkte till Fuerteventura på en sedan långt tidigare planerad träningsresa. I efterhand är jag tacksam över att vi faktiskt kom iväg, men långt mer tacksam över att vi kom hem samma dag som Spanien stängde sina gränser. Jag tror att det är enda gången jag varit i samtal med UD. Pers resa till Alperna ställdes in. Och en planerad Islandsresa. Och i princip alla restaurangbesök. Och så vidare.

Tänk att jag och Per har varit i vårt hem sedan i mars när jag kom hem med bara några få undantag. Galet att tänka sig!

Till roligheterna hör att barnens kusin Edvin föddes, Lars och Malin gifte sig och även Matilda och Marcus. Vi fick dock inte närvara.

Elliot gick ut 9:an och vi var inte där. Elina gick ut 6:an och vi var inte där. Levi gick ut 2:an och vi var inte där. Så tråkigt att tänka sig, även om vi var med i tanken. De inställda föräldramötena saknade vi dock inte. 😉 Och de digitala utvecklingssamtalen bör skolan fortsätta tillhandahålla.

Mitt jobb har skötts på distans och det har fungerat förvånansvärt bra, även om jag saknat att inte kunna träffa mina kunder. Man får väldigt mycket gjort när alla möten sker via telefon, Teams eller Skype i alla fall.

På hemmaplan avverkade vi projekt efter projekt. Vi sålde stugan, byggde ett nytt rum till Elliot, gjorde kontor hemma till mig och Per och byggde en pool samt pooldäck. Vi åkte till Piteå, men vi kramade nästan inga. Vi umgicks ute.

Efter nästan ett år hemma var det väldigt skönt att avsluta året med skidåkning i Idre i en väldigt fin stuga som vi hyrt. Vi lyckades att undvika värmestugor och restauranger helt och hållet.

Detta år har jag omvärderat en del av min livssyn. Jag uppskattar min familj ännu mer trots, eller kanske på grund av, att vi varit ovanligt mycket med varandra detta år. Vi har hållit ihop, varit varandras arbetskamrater och vi gillar varandra fortfarande. Bella har fått väldigt mycket mer gos än tidigare. Vi har hållit ut. Vi har undvikit att vara särskilt besvikna över allt som har ställts in. Vi har tillsammans hållit ut.

Men jag ser fram emot vaccin, ett nytt år, vanligare tider, att träffa de vi gillar utan avstånd.

Välkommen 2021.

Elliot 16 år!

Min älskade unge håller på att bli helt vuxen. Det är så ofattbart att jag till och med köpte fel siffror på tårtljusen (15 istället för 16). Det fick jag förstås åtgärda och Elliot tyckte bara att det var roligt. För sådan är han - snäll och underbar.

Äntligen har han fått prova på att övningsköra. Till en början fick jag en smärre whiplash av alla ryckiga starter, men det tog sig snabbt och nu har han provat landsväg, backa och köra i en rondell. 

 

P g a pandemi fick kalaset hållas utomhus. Tur att det är en ovanligt varm november! Korvgrillning och fika i lekpark är inte så dumt som det låter faktiskt. Inte ens för en frusen person som jag.

Min nya arbetssituation

Sedan mars 2020 har jag bara en enda (fysisk) arbetskamrat och det är Per. Både han och jag är hemmajobbare enligt Folkhälsomyndighetens (och våra jobbs) rekommendationer. 

Tursamt nog byggde vi ett kontor i våras. Per var liksom på G redan innan covid-19 som om vi hade någon slags absurd framtidsvision. 

Framtidsvision eller inte, men det är väldigt bra att ha ett separat rum att arbeta i som man dessutom kan stänga dörren till. 

Följden av hemmaarbetet är att jag och Per träffas nästan alla timmar under dagen. Detta skulle ha kunnat leda till vårt äktenskaps undergång, men det har ändå funkat bra. Vi grälar inte ens mer än vanligt. 

Men nu vill jag att det här ska få ett slut. Jag vill inte höra om dagliga dödsfall, jag vill kunna umgås med andra, jag vill krama mormor och morfar, jag vill sluta vara rädd för förkylningar, jag vill kunna hosta till utan att ursäkta mig, jag vill kunna gå till affären utan att undvika människor, jag vill kunna åka till jobbet närhelst jag vill och ha mina arbetskamrater i verkligheten och inte på skärmen. Framför allt vill jag ha en deadline. Jag vill veta att den 10 mars så är allt som vanligt igen. Men ingen kan ju lova något.

Jag är ändå fascinerad över att ett virus kan påverka alla människor på jorden på det här sättet. Så oskyddade vi är, trots allt mänskligheten har åstadkommit.

Hösten är inte min vän

 Alltså hösten. Den suger musten ur mig. Jag tänkte skriva livslusten, men det lät så drastiskt. Hur mycket jag än sover så blir jag inte riktigt pigg och vad för roligheter som än poppar upp så har jag inte lust till dem. Jag har både försökt kämpa emot och ge upp (inte samtidigt, utan olika höstar), men resultatet blir ungefär detsamma, d v s depp. Till och med immunförsvaret ger upp och låter mig få den ena förkylningen efter den andra. Ge mig Miami, sol, bad och 30 grader varmt tack. Bara tanken på att det är 5 månader kvar till mars får mig att vilja gå i ide. Blä. 

15 år

22 år ihop, men 15-årig bröllopsdag 9 juli i år. Still going strong!

I alla fall. När man blir gladare över kortet än själva presenten. ❤️ (Jag blev jätteglad över presenten också.)

Projekt Pool

Som att det inte räckte med projekt övervåning (och projekt bygg om balkongen från grunden) så har vi också påbörjat (och kommit ganska långt på) projekt pool. Inte mitt favoritprojekt, men ibland får man se sig nedröstad. 

Det började med en presenning för att bestämma var poolen skulle lokaliseras. (Vänligen observera så fin och oförstörd vår tomt var, möjligen med undantag för skräpet som skulle sorteras och ligger på gräset.)

Sedan gällde det att hitta en grävare. Inte billigt denna (corona-)sommar. Det är faktiskt inte ofta grävmaskinister trumfar artister i antalet bokningar.

Och det grävdes. Vänligen observera den icke längre prydliga trädgården.

Vi stötte på två stenar av storleken "måste-spräckas-eftersom-grävmaskinen-är-för-liten-för-att-få-upp-den". De var sjukt mycket större i verkliga livet än vad de ser ut på bild. Vår kompis Anna kom nästan inte upp ur gropen på midsommar när hon bestämt skulle testa dess storlek live så att säga.

Ytterst nervöst med grävningen och att hela tiden hålla andan för vad som kan tänkas grävas fram i form av berg och annat oönskat. I elfte timmen grävdes även en liten bergsklack fram (längst till höger) som löken på laxen och grädden på moset. Istället för att börja med (oerhört dyr) sprängning, så valde vi att höja poolen med några centimeter. Här ser man att de spräckta stenarna ligger kvar som fyllning.

 

Till slut började det likna en inpaketerad grop. Björken till höger i bild bedömdes ha små överlevnadschanser efter grävningen och dessutom en stor nedskräpningseffekt på poolen, så en fin julidag togs den ned. Med sig i fallet tog den även vårt päronträd (lilla trädet mellan grannens björkar).

När gropen väl var grävd kom det två gubbar och byggde stommen. Här ser man början.

Stomme, del två. Den tog totalt 3 dagar att bygga. Facken fylldes igen med grus och det var det sista vi såg av grävaren (och hans aldrig sinande cigaretter).

Make påbörjade regelverk för pooldäck i väntan på liner och fyllning som dröjde flera veckor längre än utlovat. Hela semestern faktiskt. Men herregud, vem vill bada i sin pool medan det är sommar egentligen? (Obs, ironi.)

Linern! Verkligen en milstolpe! Om ni undrar över blomlådorna, så är de vattenfyllda för att trycka ned linern i trappen. Och vet ni vad? Den gröna mattan som står lutad mot kanten är det som blev över av mattan som ligger under linern. Ett tag såg poolen mer ut som en minigolfbana än något annat. Tror dock att barnen hade blivit besvikna om vi valt att behålla mingolfen.

Och så till slut - vatten!!! Det tog 3 hela dygn att fylla den med vattenslang. Därefter tog det tre dagar innan det blev 27-28 grader varmt. Snabbare än förväntat på grund av väldigt varmt sensommarväder. Vissa av oss (läs: Levi) ville dock vara först med att inviga poolen och tog ett dopp redan när det var 18 grader varmt (eller kallt, beroende på hur man ser det). Obs, kan inte vara släkt med sin mamma.

Nåde de familjemedlemmar som beställde projektet som inte badar hela somrarna från och med nu! ;-) Per har dispens till dess att pooldäcket är färdigbyggt.

Barnen!

När man inte bloggat på ett tag har man ju massor av saker man vill skriva om! Men det som alltid (ALLTID) ligger mig varmast om hjärtat är förstås barnen.

Nu är de ju så stora att de ska ha åsikter om vad man skriver och framför allt vilka bilder man lägger ut. Men det väljer jag att bortse från i detta fall.

Levi gick ut 2:an och har nu börjat i 3:an. (Det är så ofattbart att jag var tvungen att kolla så att det verkligen stämde. 😆) Han har börjat cykla till och från skolan. Eller - vi cyklar med honom till skolan och så cyklar han hem själv. Han har med mobilen och ringer var och varannan dag och meddelar vem han ska leka med. Väldigt praktiskt att slippa vara lekadministratör. (Nu i corona-tider är man ju inte ens välkommen in på skolan.) Han har börjat med deo (haha, det är sant), men han har inte blivit för vuxen för kramar och gos. Levi är och har alltid varit väldigt matglad. Det var maten och kompisarna han såg fram emot när skolan började. Levi vill möjligen driva en egen pizzeria när han blir stor.

Skolavslutningsdagen. Levi: "Mamma, får jag ha mustasch på avslutningen?" Jag: "Ja."

Elina gick ut 6:an och har nu börjat högstadiet. Hon har bytt klass (igen) och är nöjd över att ha hamnat i samma klass som sina två bästisar. Elina har växt om mig och samtidigt växt ur alla sina kläder. Hon har blivit vegetarian och det visar sig vara en trasslig kombination tillsammans med glutenintolerans, åtminstone om man ska äta på restaurang, men vi föräldrar har anpassat oss fint. Elina är galet slarvig med alla sina saker, men samtidigt extremt målmedveten när det t ex gäller skola och dans. (Hon får satsa på ett jobb med hög lön så att hon har råd att anlita en städerska. Alternativt en snäll man/fru.) Elina är en tusenkonstnär som är bra på det mesta hon tar sig för. Hon vill bli veterinär och bo på en gård med tusen olika sorters djur. (Helst vill hon att vi ska skaffa djuren redan nu, men svaret är liksom NEJ.) Elina är något av en korthaj också, så jag tänker att en alternativ karriär kanske är pokerproffs. 

Elliot gick ut 9:an och har nu börjat gymnasiet. (Ett tydligt bevis på att min ålderdom närmar sig med stormsteg.) Han är mycket nöjd över sitt gymnasieval, natur på Katedralskolan, och trivs i klassen trots att han inte kände någon sedan innan. Han är otroligt duktig på att ta eget ansvar vad gäller det allra mesta och klarar sig bra utan oss föräldrar i ganska hög utsträckning. Snart får han äntligen börja övningsköra men han tror inte att jag kommer vara en bra handledare, utan föredrar pappas hjälp (som i så många andra avseenden nu för tiden). Vi får väl se säger jag. Elliot håller ihop med sitt gamla kompisgäng utanför skolan och har inte lagt handbollen på hyllan ännu. Det gör dock att vi inte ser till honom så mycket som vi önskar. Han är ju ett tämligen gott sällskap.

Lite ödesmättat kanske, men jag tycker att tiden med barnen börjar kännas utmätt. Snart är de vuxna allihop och flyttar ifrån mig. Därför tänker jag faktiskt njuta precis just nu. Mina älskade finaste.

Projekt övervåning

 Vi har haft en svårmöblerad övervåning p g a formen på allrummet (vinkelaktigt) och länge tänkt att vi ska göra något, men haft svårt att komma fram till vad exakt vi ska göra. Vi delade rummet och gjorde ena halvan till kontor och andra till tevedel, men kontorsdelen blev alltför oprivat då det inte fanns någon dörr som gick att stänga.

Elina har (väldigt) länge velat ha ett större rum och Elliot lät sig övertalas att byta rum med henne. Sedan kom han på att det var en dålig idé eftersom Elinas rum ligger precis ovanför vårt sovrum. Av rädsla för att bli tillsagd att han stör drog han sig således ur, till Elinas stora besvikelse.

Men nu har vi löst två problem! Per gjorde ett eget rum av tevedelen som Elliot flyttade in i. Elina tog Elliots rum. Elinas rum målades om och inreddes till mitt och Pers kontor. 

Timingen kunde knappast varit bättre i och med att jag och Per suttit hemma och jobbat sedan mars.

Elliots rum:

Allrummet med ny vägg:

Kontoret: