Om man bara fick sjunga

 Tänk om man bara fick sjunga det man ville ha sagt. Dessutom enbart med befintliga sånger. Då hade det varit lätt att uttrycka kärlek och olycklig kärlek. Desto svårare att fråga var toaletten finns.

Mamma är här!

 Allt är lite bättre när mamma är här och hälsar på, särskilt som det var ett helt år sedan sist (!).

Vi hade beställt finväder eftersom det var poolinvigning för mammas del och vädergudarna levererade med besked! Idag är det +27 grader i skuggan och stekande sol. 

En vecka kvar till semester så humöret börjar närma sig toppen!

Vaccinerad!

Lyckan var stor i fredags när jag äntligen (ÄNTLIGEN) kunde boka in en vaccinationstid mot covid-19. Jag och Per vaccinerade oss samtidigt i måndags. Lite läskigt ändå. Känns lite som att vara med i ett gigantiskt experiment där man får ha tilltro till sin tur. Än har jag inte haft så mycket biverkningar, annat än riktigt ont i och under armen plus att jag varit supertrött. Per fick knappt några biverkningar alls och har padlat som vanligt. ;-) 

Nästa dos om 7 veckor, i slutet på juli. Fenomenalfantastiskt. Eller supercalifragilisticexpialidocious för att uttrycka det på Mary Poppinska.

Padel

 Jag är sannolikt varken den första eller sista som skrivit ett blogginlägg om just padel.

Jag erkänner villigt att jag var skeptisk innan jag provat och nu är helt besatt. Alltså fullständigt. Spelar helst varje dag. Och jag vill gärna ha Per i mitt lag, för han är naturligt bra på det hela. Själv får jag anstränga mig hårt.

Har ni inte provat än så gör det!

Elina börjar i 9:an (!)

Jaha, så var det klart. Det började med ett förslag från Elliot (på förekommen anledning i och för sig) om att Elina skulle hoppa över en årskurs. Det visade sig att Elina verkligen ville göra det och jag mejlade rektor/klasslärare och frågade om det ens var möjligt, om någon gjort det tidigare och om eventuella risker med detta. Skolan påbörjade (en riktigt lång) utredning och i fredags ringde rektorn och sa att det var klappat och klart. Efter sommarlovet börjar Elina i 9:an istället för i 8:an.

Kan man ens göra så när man går i 7:an? Det måste ju vara avsevärt lättare att hoppa över t ex 1:an. Tydligen kan man det. Rektorn hade varit med om detta en gång tidigare under sin lärartid. (Och då hade det inte gått så bra, rent socialt. Herregud, vad jag hade velat ha en solskenshistoria istället.)

Jag känner mig lite kluven, men vilken förälder vill begränsa sina barn? Elina läser redan 9:ans matte parallellt med 7:ans, så just matten blir nog inga problem. Och kanske inte så många andra ämnen heller när jag tänker efter. Men spanskan kanske blir knivigare?

Och hur ska det gå med det sociala? Förhoppningsvis löser det sig. Flickan vill verkligen detta. 

Skolmogen?

Skärvor

Små skärvor, minnen, som jag alltid vill komma ihåg. I detta fall roliga saker. :-)

När jag frågade Levi vad han hette mer än Levi och han svarade Levi-Gull.

När Elina frågade varför gammelsmurfen var röd när de andra smurfarna var blå och jag sa att jag inte visste. Då sa hon att han är ju gammal och har kanske inte koll på smurf-modet.

När Elina berättade om jordbäblingar och var nöjd över att bo på skarpen.

När jag sa att Elliot blivit så lång och nästan tappat allt sitt hull. Han råkade höra mig och frågade om han tappat allt sitt gull.

När jag och Per skulle ha filmkväll och Elina hade gömt tevedosan i Elliots overallbyxa.

När Levi bajsade i Elliots rum och halkade på korven. (Obs, endast roligt så här i efterhand.)

När Elliot trodde att det var älgarna som bajsade ut äpplen.

När Levi skrev att hans förväntningar på fröknarna i skolan och fritidspersonalen var att få mat.

När Elina pillat in en pärla i örat och berättade för läkaren som skulle ta ut den att den var rosa.

När Elina trodde att getens ungar hette getingar.

När Levi sa till Elliot 15 år (på fullaste allvar) att han började bli gråhårig.

Osäkert

Jag vet att ingen läser min blogg längre efter att jag officiellt meddelade att jag skulle låta den självdö. Men det känns ändå bättre att skriva som om någon läste den.

Har inte ni också känslan att allt, verkligen A L L T, känns lite (läs: mycket) osäkert. Hur ska det bli nu i slutet av pandemin, kommer den att plötsligt försvinna och hur ska det bli när allt är över? Vad blir det nya normala och hur kommer jag att påverkas av det?

Pandemier är verkligen inget för folk (läs: Lindor) som uppskattar att ha lite kontroll på tillvaron. 

Jag är inte ens säker på hur mitt eget önske-scenario ser ut. Jag menar, helt bortsett från människohälsan och allt annat negativt som följt med den här pandemin, så finns det ju fördelar med hur det ser ut nu. Man får mer tid med familjen och mycket mer tid för jobbet, på grund av obefintligt resande, på en och samma gång. Allt är inte dåligt och många fysiska möten kanske kan ersättas av digitala även i framtiden.

Men när kommer en liten förkylning att bli normal igen? När kommer man våga hosta till utan att be om ursäkt? När kommer folk att våga närma sig varandra på affärerna? Och när vågar man krama sin mormor?

Hit med lite svar, tack!

Vad vore livet utan en lista emellanåt?

Jag gillar listor. Att skriva och bocka av. Det är livet det. På en pinne. Eller ett papper. Här kommer en till.

Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut? Genomdrev du någon stor förändring?

Hela världen genomgick en stor förändring. I mitt privata liv var det att börja jobba hemifrån på heltid. Med Per.

Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas?

Den 16 mars när Spanien stängde sina gränser till omvärlden medan jag var där. Jag kommer alltid att komma ihåg lättnadskänslan när planet hem lyfte. Jag vågade inte tro på att jag skulle komma hem ens när jag stod där på flygplatsen med boardingkort.

Vilka länder besökte du?

Spanien (Fuerteventura)

Bästa köpet?

Robotdammsugaren! Roborock S6. Min nya BFF.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Att vi kom iväg till Idre med familjen under nyår. Aldrig har jag längtat bort mer.

Saknade du något under år 2020 som du vill ha år 2021?

Kramar och umgänge.

Vad önskar du att du gjort mer?

Tränat. (Återkommande tema.)

Vad önskar du att du gjort mindre?

Suttit i soffan.

Bästa boken du läste i år?

"Där kräftorna sjunger" av Delia Owens. Lätt bäst. På flera år.

Största musikaliska upptäckten?

Kanske att Elliots musiksmak inte är så dålig trots allt (han lyssnar på Indierock).

Vad var din största framgång på jobbet 2020?

Att God Juridik började rulla igång på allvar. 

Största framgång på det privata planet?

Kanske att vi fortfarande gillar varandra i familjen efter ett år då vi setts i stort sett hela tiden, haha.

Största misstaget?

Att åka till Fuerteventura i början av mars. Nu gick det ju bra, men det känns oförsvarligt så här i efterhand.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Ledsnare. En pandemi tenderar att ha den effekten på folk.

Vad sparade du mest pengar på?

Att arbeta hemma. Behövde inte betala vare sig bensin eller parkering på många månader. Har ej heller ätit lika mycket sushi som jag skulle ha gjort om jag varit på jobbet. Sushi är dyrt.

Något du önskade dig och fick?

Fina barn.

Något du önskade dig och inte fick?

Jag önskade av hela mitt hjärta att jag skulle få vara med när Elliot gick ut nian och fick ett stipendium, men det fick jag inte. Mitt hjärtas tack till hans kompisar som filmade och till Elliot att jag faktiskt fick se det som filmades.

Vad gjorde du på din födelsedag 2020?

Kan verkligen inte minnas det. Min födelsedag känns faktiskt inte så viktig.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

I år är det så väldigt uppenbart att en pandemi mindre hade gjort året bättre.

Vad fick dig att må bra?

Min familj.

Vem saknade du?

Hela släkten, särskilt på julafton.

Mest stolt över?

Barnen. Alltid.

Vad har gjort dig mest ledsen?

Att inte kunnat träffa så många som jag velat. Aldrig har avståndet till Piteå känts längre än detta år.

Högsta önskan just nu?

Ett pandemislut och således ett normalare liv.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Träffa mer folk, så snart det blir möjligt. Träna mer. Mindre är nästan omöjligt. 

Planer inför 2021?

Vaccinera mig mot covid-19. Träffa så många som jag/vi bara hinner med så snart vi får. Bada i den nya poolen så mycket som det bara går. Träna mer!

Bokslut 2020

Bokslut 2020.

Ett väldigt konstigt år. Året började precis som vanligt. Vi firade Levi på Pinchos i Stockholm. Jag och Per var på musikalen "Såsom i himlen". Fantastiskt bra, trots att ena huvudrollsinnehavaren var sjuk och ersatt med "skurken". Sedan kom pandemin. Jag förstod inte vidden av detta och åkte till Fuerteventura på en sedan långt tidigare planerad träningsresa. I efterhand är jag tacksam över att vi faktiskt kom iväg, men långt mer tacksam över att vi kom hem samma dag som Spanien stängde sina gränser. Jag tror att det är enda gången jag varit i samtal med UD. Pers resa till Alperna ställdes in. Och en planerad Islandsresa. Och i princip alla restaurangbesök. Och så vidare.

Tänk att jag och Per har varit i vårt hem sedan i mars när jag kom hem med bara några få undantag. Galet att tänka sig!

Till roligheterna hör att barnens kusin Edvin föddes, Lars och Malin gifte sig och även Matilda och Marcus. Vi fick dock inte närvara.

Elliot gick ut 9:an och vi var inte där. Elina gick ut 6:an och vi var inte där. Levi gick ut 2:an och vi var inte där. Så tråkigt att tänka sig, även om vi var med i tanken. De inställda föräldramötena saknade vi dock inte. 😉 Och de digitala utvecklingssamtalen bör skolan fortsätta tillhandahålla.

Mitt jobb har skötts på distans och det har fungerat förvånansvärt bra, även om jag saknat att inte kunna träffa mina kunder. Man får väldigt mycket gjort när alla möten sker via telefon, Teams eller Skype i alla fall.

På hemmaplan avverkade vi projekt efter projekt. Vi sålde stugan, byggde ett nytt rum till Elliot, gjorde kontor hemma till mig och Per och byggde en pool samt pooldäck. Vi åkte till Piteå, men vi kramade nästan inga. Vi umgicks ute.

Efter nästan ett år hemma var det väldigt skönt att avsluta året med skidåkning i Idre i en väldigt fin stuga som vi hyrt. Vi lyckades att undvika värmestugor och restauranger helt och hållet.

Detta år har jag omvärderat en del av min livssyn. Jag uppskattar min familj ännu mer trots, eller kanske på grund av, att vi varit ovanligt mycket med varandra detta år. Vi har hållit ihop, varit varandras arbetskamrater och vi gillar varandra fortfarande. Bella har fått väldigt mycket mer gos än tidigare. Vi har hållit ut. Vi har undvikit att vara särskilt besvikna över allt som har ställts in. Vi har tillsammans hållit ut.

Men jag ser fram emot vaccin, ett nytt år, vanligare tider, att träffa de vi gillar utan avstånd.

Välkommen 2021.

Elliot 16 år!

Min älskade unge håller på att bli helt vuxen. Det är så ofattbart att jag till och med köpte fel siffror på tårtljusen (15 istället för 16). Det fick jag förstås åtgärda och Elliot tyckte bara att det var roligt. För sådan är han - snäll och underbar.

Äntligen har han fått prova på att övningsköra. Till en början fick jag en smärre whiplash av alla ryckiga starter, men det tog sig snabbt och nu har han provat landsväg, backa och köra i en rondell. 

 

P g a pandemi fick kalaset hållas utomhus. Tur att det är en ovanligt varm november! Korvgrillning och fika i lekpark är inte så dumt som det låter faktiskt. Inte ens för en frusen person som jag.

Min nya arbetssituation

Sedan mars 2020 har jag bara en enda (fysisk) arbetskamrat och det är Per. Både han och jag är hemmajobbare enligt Folkhälsomyndighetens (och våra jobbs) rekommendationer. 

Tursamt nog byggde vi ett kontor i våras. Per var liksom på G redan innan covid-19 som om vi hade någon slags absurd framtidsvision. 

Framtidsvision eller inte, men det är väldigt bra att ha ett separat rum att arbeta i som man dessutom kan stänga dörren till. 

Följden av hemmaarbetet är att jag och Per träffas nästan alla timmar under dagen. Detta skulle ha kunnat leda till vårt äktenskaps undergång, men det har ändå funkat bra. Vi grälar inte ens mer än vanligt. 

Men nu vill jag att det här ska få ett slut. Jag vill inte höra om dagliga dödsfall, jag vill kunna umgås med andra, jag vill krama mormor och morfar, jag vill sluta vara rädd för förkylningar, jag vill kunna hosta till utan att ursäkta mig, jag vill kunna gå till affären utan att undvika människor, jag vill kunna åka till jobbet närhelst jag vill och ha mina arbetskamrater i verkligheten och inte på skärmen. Framför allt vill jag ha en deadline. Jag vill veta att den 10 mars så är allt som vanligt igen. Men ingen kan ju lova något.

Jag är ändå fascinerad över att ett virus kan påverka alla människor på jorden på det här sättet. Så oskyddade vi är, trots allt mänskligheten har åstadkommit.