Firaråret är snart slut

2017 var helt klart året när nästan alla fyllde jämnt. Nu är det slutfirat för mig. Jag tänker aldrig mer ha ett födelsedagsfirande för just mig. Om jag så fyller 100 år! 2027 kommer jag att fly landet.

Man måste faktiskt inte bli firad om man inte vill. Och jag vill inte.

Men julpynta är kul! Det har jag gjort. 

Firat mamma har vi också gjort och det var också kul! Nu kan jag sluta vara nervös för att försäga mig om detta. Phu!

Det blev Mamma Mia the party!

Nostalgitripp

Jag läser bloggen från 2007 och längtar tillbaka till tiden när Elliot och Elina var små igen. Det är väl sorgen med livet, att tid som redan har gått aldrig kan återfås. Jag var inte beredd på att livet skulle gå så fort. Men tänk vilken enorm mängd gos man har fått i sig under dessa år. Tursamt nog får jag fortfarande gosa på alla barn i varierad omfattning (berätta inte för Elliot att jag skrev detta). Räcker det? Räcker det med att man älskat barnen, matat dem, gosat med dem, tjatat på dem, följt dem på tusen aktiviteter och försökt vara en bra förälder? Det kanske återstår att se. Det är allt jag önskar mig idag. Att barnen ska få ett bra liv.

Mamma 60 år

Min mamma fyller 60 år idag! Galet, men härligt. Jag väntar på att hon ska bo med oss veckovis när hon blir pensionär. :-)

Grattis på din dag älskade, älskade mamma! Tur att det var just vi som blev nära släkt med varandra. Man vet ju aldrig på förhand, men matchningen blev ju den bästa. Det är verkligen en förmån att få ha dig. Barnen verkar gilla dig också, vilket tyder på att du även är en supermormor.

Barnet är inte ett barn!

Jag har ju blivit förvarnad. Fullpris på tåget och flyget, vuxenportioner mat, han har växt om mig, blivit målbrottsling, och fjunig, etcetera, men nu när han fyllt 13 år - tonåring!! - är det på något sätt så definitivt att han inte längre är ett barn.

Han kommer ju alltid att vara mitt barn, mitt första och största, men det ändrar ju inte det faktum att han börjar bli vuxen.

Han fyllde år igår och då var vi i Öjebyn. Hans firande blandades dock ut ganska rejält eftersom vi var där för att fira en 80-åring (som delar hans födelsedag) och en blivande 60-åring. Tur att han får ett eget kalas på lördag. Släktkalas, kompiskalastiden verkar vara förbi.

Min tonåring

Min släkt

Livet?

Livet - är det det här? Lite planer, lite jobb, lite gos. Föd upp lite barn, lär dem vett, barnen tar över stafettpinnen, man dör. I bästa fall blir man ihågkommen med värme. Men jag räknar inte med att göra några stora avtryck.

Har jag nämt att hösten inte är min favorittid? Därav all pessimism. Regn och kyla, löven trillar av och man blir förkyld. Hösten är sämsta uppfinningen ever. Swish är den bästa. Swisha mig lite pengar så ska jag omedelbart betala för lite sommar och återgå till att bli en glad person.

Skinn på näsan

Jag måste säga att jag är chockad, omskakad och arg över omfattningen av sexuella ofredanden och trakasserier på kvinnor. I princip varenda kvinna jag känner har blivit utsatt. Om jag hade tänkt efter hade jag antagligen inte blivit så överväldigad av allt som strömmar in via sociala medier, men jag måste aldrig ha tänkt efter. Eller kanske inte velat. Det kampanjen #metoo ville uppnå har den uppnått. 

Jag har alltid uppfattat mig själv som stark. Född med skinn på näsan. Jag har vågat säga ifrån och jag har inte låtit människor trampa på mig. Ändå har jag blivit utsatt för ofredanden. Det får aldrig vara slentrian, något man ska behöva räkna med eller acceptera. Vi borde pränta in det i våra döttrar och söner varje dag. Varje människa har rätten till sin egen kropp. Allt som inte är ett uttryckligt ja är ett nej.

Många pendlingsmil blir det

Pendeltåget fram och tillbaka. Trångt. Jag blir galen på de som tycker att deras väskor är i större behov av sittplats än medpassagerare. Men på det hela taget bättre än bilpendling. 

Inatt har vi haft en sovkompis som dessutom ville sjunga med mig! Vardagslyx! Man borde ha mer guldkant i vardagen eftersom den är typ 5/7 av livet. Ibland tror jag att vi krånglar till det för oss mer än nödvändigt. Allt som måste göras. Det man verkligen behöver göra är att kramas. Hjärtat är alldeles varmt efter lämning av det lilla barnet som sprang ikapp mig för lite fler pussar och gos. Tanka kärlek. Det är det man behöver. Omge sig av positiv energi. Särskilt mörka regniga höstmorgnar. Men man får inte glömma att släcka de ljus man har tänt.

Man kan också gosa med ny kusin. Hjärtmedicin i ordets rätta bemärkelse.

Hösthelg

Den här hösten är min bästa höst på länge. Jag har mer energi än vanligt och kanske beror det på att jag har bytt jobb och således inte har tid att känna mig trött? 

Gubben höst är här

Förra helgen var första stughelgen på evigheter. Jag älskar stugan! Förutom att cirka 200 småflugor hade gått en sorgesam död till mötes och behövde dammsugas upp hade vi en riktigt mysig helg! En ny stuga hade byggt snett mitt emot vår och man hade röjt bort en massa skog. Plötsligt hade vi väldigt mycket mer sjöutsikt än vanligt. Det kändes väldigt lyxigt, men barnen sörjde över alla hallonbuskar som hade mejats ned.

Min plats på jorden

Levi har helt plötsligt blivit stor och gör läxan!

Den här helgen började trevligt med gäster och planering av en ny utlandsresa. Inget blev bokat, men jag gillar ju planer. Elliot och Per drog iväg till Värmdö på handbollsmatch kl. 8 imorse och Vassunda vann stort! Sedan åkte hela familjen iväg till Gottsunda på Elinas allra första två handbollsmatcher. Första matchen förlorades, men andra vann Vassunda lätt. Riktigt roligt! 

Laddad!

In action!

Imorgon är det mer handboll, handbollskiosk och 3-årskalas på agendan. Helger och veckor rullar på i en rasande fart och snart är det jul. Jag planerar och funderar. På julklappar och på tapeter. Jag funderar starkt på att börja pilla loss lite tapeter i sovrummet så att vi blir så illa tvungna att tapetsera om. :-) Elliots rum står också på tur och varför inte måla lite lister och väggar i hallen? Per grejar på i garaget och blir antagligen aldrig riktigt klar. Men det gör inget. Jag gillar honom ändå.

Livstecken från livspusslet

Man får prioritera vad som är viktigt i livet. Att blogga tillhör inte den kategorin (tydligen) och får därför nedprioriteras efter andra viktigheter såsom familjen, jobbet, matlagningen, skjutsningarna, städningen, Idol, sömnen m.m. 

Men nu är jag här igen! Vardagspusslet är i full gång! Att jobba heltid igen går ju över förväntan och är till och med lite roligt den 25:e i varje månad. 😊

Levi trivs i skolan och med sin nya aktivitet judo. Elina gillar mellanstadiet och kör på med piano och handboll. Elliot har mycket i skolan nu i högstadiet och mycket med handbollen. I tisdags la jag mig före honom då han kommer hem så sent efter träningen och jag ska upp så tidigt. Mycket bakvänt.

Jag trivs på mitt nya jobb men har emellanåt huvudet under armen. I måndags, första dagen efter semester, åkte jag till fel våning och trodde att någon ockuperat min arbetsplats. 🙃

Dålig förälder?

Det finns många som läser böcker om uppfostran, om barns utveckling, om att förebygga konflikter, etc. och jag tycker att de är duktiga. Själv törs jag inte läsa sådana böcker av rädsla för att kanske ha gjort något allvarligt fel. Och det är ju svårt att rätta till så här i efterhand. Jag har litat på min inte kompass, men tänk om den hela tiden varit felriktad? Tänk om barnen inte blir så bra människor som de kan och det är mitt fel? Om de får allvarliga problem med sin självkänsla bara för att jag sa "åh vad stark du är" istället för "tänk att du lyfter bollen". Eller vad man nu ska och inte ska säga, jag har ju inte läst böckerna!!

Men jag älskar mina barn innerligt och gillar att göra saker med dem. Som att laga mat till exempel.

Förlåt för alla böcker jag aldrig läste om barn. Dock läste jag en massa barnböcker för er. Inte som kompensation. Utan för att vi alla gillade det.

Hej!

Hej hej, länge sen sist. Vill ni veta vad en strömspik är så ska ni inte fråga mig. Ännu i alla fall.

Vilken helg vi har haft! Elliot och Elina har varit på handbolls-kick off hela helgen, så dem har jag knappt sett till.

Min egen helg har gått i löpningens tecken. Först 1 mil på Glädjeruset med Annica och Ida. Jätteroligt! (Åtminstone när vi kom i mål.) 

Och sedan löpkurs del 1 igår. (Okej, lite bakvänt att gå kursen efter loppet.) Det hade nog gått bättre om vi inte precis innan kommit hem från kusinernas kalas med en massa mat och tårta. Men det var kul!

I övrigt har jag mest gosat med Levi och städat lite.

Idag har jag en sådan förfärlig träningsvärk att jag knappt kan stå och gå. Jag har till och med fått en medpassagerare att flytta sin väska så att jag ska få sitta. Brukar snällt stå vanligtvis när det händer. Vem f-n tror förresten att sätena är till för väskor?! 

Och nu är det jobb igen. Hello måndag och +1 grad varmt.