Saknar

Idag saknar jag tiden som har gått.

Jag saknar hur det var när jag bodde på Arrendegatan. Jag gick alltid till skolan med en hel grupp kompisar. Först gick jag till Catarina, hälsade på hunden Zita, och sedan mötte vi upp de andra halvvägs till skolan. Jag saknar när vi cyklade till Hamnviken och jag saknar Hortlax-disco.

Jag saknar gymnasiet. Sånglektioner med Åsa (åh!), skoldagarna med Linda och Jenny, att umgås med Emma en hel dag utan att göra något särskilt.

Jag saknar universitetstiden. Jag saknar hur det kändes när jag flyttade hemifrån och blev min egen chef, allt pluggande hemma hos Anna och Annica, hur det kändes när jag och Per tittade på lägenheter och flyttade ihop och den enorma frihetskänslan som präglade hela studietiden!

Jag saknar bebistiden. Tänk om man bara för en dag fick ha Elliot, Elina och Levi som sin lilla bebis igen. Sniffa in lukten och gosa järnet!

Min hjärna vinklar dessutom tiden som har gått och sätter stjärnglans på den. Det är så vemodigt att tänka på att livet som gått aldrig kommer tillbaka. Jag försöker att tvinga mig ur känslan genom att tänka på att jag inte saknar när mamma var min chef, när jag var en fattig student, när jag grälade med mina kompisar och oroliga vaknätter med mina bebisar. Men saknet är kvar ändå.