Slipad

Idag när jag bytte sängkläder tänkte jag på att man faktiskt förändras av den man lever med, särskilt om man lever med den personen länge. (Jag och Per är inne på 24:e året ihop.) Man liksom slipas som stenar mot varandra för att passa ihop lite bättre med åren.

Och varför dessa filosofiska tankar vid just sängklädesbytet? Jo, för att jag alltid har varit ett fan av mjuka sängkläder och mjuka handdukar och alltid använt mjukmedel på redan mjuka material. Ju mjukare desto bättre. 

Per är (eller har i alla fall varit) min materialantagonist. Han vill helst sova med sandpapper över sig och torka sig med handdukar som doppats i tapetklister och därefter fått stelna. (Ganska okaraktäristiskt egentligen eftersom han inte klarar av några som helst lappar i sina tröjor (ni vet sådana där med tvättråd).)  

Men med åren har jag liksom gått över till den hårda sidan jag med. Okej, jag klarar fortfarande inte av för riviga handdukar, men jag älskar (ÄLSKAR) kräppiga sängkläder. De känns varmare på vintern och svalare på sommaren. Väldigt behagligt faktiskt. Och dessutom verkar vi vara de enda som gillar sådana sängkläder för de är riktigt billiga (de få som finns att få tag på). Barnen tycker att de är förfärliga, så vi får dessutom ha dem ifred hemma.

När vi var och fyllde på vårt kräpp-lager hittade vi för övrigt sängkläder i flanell. Vem fan sover i flanell? Är det inte lika bra att bara vira in sig i lite galon om man vill svettas? 

2022 blir året när jag packade ner ALLT julpynt direkt

Varje år är det jag som packar upp och som sedermera packar ner julpyntet. Jag är ganska konservativ och pyntar ungefär likadant varje år. Dessutom är jag sparsmakad och pyntar inte så mycket. Ändå lyckas jag alltid glömma något litet julpynt framme i något hörn. Det slår aldrig fel.

Och varje år är jag lika nöjd med mig själv då jag ändå inbillar mig att jag fått ned precis allt julpynt. I år gjorde jag det! Så tänker jag. Och likafullt hittar jag någon liten ljusslinga, kylskåpsmagnet eller nisse-dörr efter några dagar. 

Jaja. Det blir spännande att se vad jag glömt i år helt enkelt. Men innerst inne tror jag att 2022 är året när jag lyckades.

                                                        Linda packar ner och Bella packar upp.

Årets lista 2021 (även om den skrivs 2022)

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? 

Jag började spela padel, paddlade kajak och SUP och gjorde en magnetröntgen.

Höll du några av dina nyårslöften?

Jag lovar inget på nyår.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? 

Ja.

Dog någon som stod dig nära? 

Nej.

Vilka länder besökte du? 
Höll mig i Sverige p g a covid.

Är det något du saknat år 2021 som du vill ha år 2022? 
Mer fritid. Mindre samhällsrestriktioner.

Vad var din största framgång 2021? 
Att familjen höll ihop ett år till och hade det bra tillsammans, trots pandemi.

Har du varit sjuk eller skadat dig? 
Inflammation i armen som tyvärr effektivt hindrat mig från att fortsätta med padel.

Bästa köpet? 
Toyota RAV4 (även om den står registrerad på Per). Samt en thujahäck!

Vad spenderade du mest pengar på? 
Toyotan.

Gjorde någonting dig riktigt glad? 
Resan till Orsa samt att det gick att åka skidor i början av året på golfbanan i Knivsta och att Elliot gillade att åka längdskidor!

Jag och Elliot på golfbanan i Vassunda!

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2021? 

"Easy on me", "Lose my mind"

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 
Kanske lite ledsnare p g a pandemi och mycket jobb.

Vad önskar du att du gjort mer? 

Varit ute i naturen, även om vissa ansträngningar gjordes.

Vad önskar du att du gjort mindre? 
Tittat på telefonen. 

Hur tillbringade du julen? 
I Gärde.

Blev du kär i år? 
Inte i någon jag inte var kär i förra året.

Favoritserie
"Mare of Easttown"

Bästa boken du läste i år? 
"En helt vanlig familj" av Mattias Edvardsson

Största musikaliska upptäckten? 

Att jag fortfarande gillar att sjunga gospel. :-)

Något du önskade dig och fick? 
Jag är alltid så nöjd över att ha min familj.

Något du önskade dig men inte fick? 
En flytt.

Årets bästa film? 

Kommer inte ihåg en enda (ny) film som jag sett under året.

Vad gjorde du på din födelsedag 2021? 
Det kan jag inte komma ihåg fastän jag försöker.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 
Mer padel hade ju varit att föredra.

Hur skulle du beskriva din stil år 2021? 
Lola!

Vad fick dig att må bra? 
Min familj. Är väldigt tacksam över den. Och padelfamiljen. ;-)

Vilken politisk debatt engagerade dig mest? 
Regeringens fall efter misstroendeförklaringen samt Sveriges första kvinnliga statsminister.

Vem saknade du? 
Alla som jag (motvilligt) träffar så sällan p g a långt avstånd.

De bästa nya människorna du träffade? 

Min padelfamilj (även om de flesta är nygamla bekantskaper)!

Årets mat:

Mycket grönare än förr. Godare p g a Hello Fresh.

Årets dryck:

Fanta citron zero.

Årets tidning:

DN.

Årets semester:

Idre, Orsa, Piteå, Sundsvall, Västerås, Gärde. Oh, så exotiskt.

 

Årets surprise: 

Att vi blev bjudna på middag hos släkt i Orsa. :-)

 

Årets konsert:
Gospelkonserten med Joyful. Äntligen kör igen!

Årets godaste:

Kanske nyårsmiddagen som jag och Per gjorde. Fjällröding med brynt spetskål, potatispuré och champagnesås.

Årets tråkigaste:

Att Elliot slutade spela handboll och att jag inte hann träffa Catarina i Piteå.

Årets ansträngning:

Anmälan till seriespel i padel!

Årets besvikelse:

Att seriespelet inte kunde spelas klart p g a inflammation i arm.

Min dumma arm

Sällan har jag varit så uppslukad av något sportigt som padel. Lagom spelmängd för mig hade varit varannan dag eller så, men det tycker inte min arm. Jag HATAR att vara i 40-årsåldern, för kroppen (i alla fall min) protesterar så fort man håller på med något lite mer än ingenting typ.

I julklapp önskar jag mig mindre inflammerade överarmar och gärna lite mer snö.

💪💪💪

Tack på förhand.

Längtar efter vintern!

 

Det kanske är vinter med tanke på datumet, men backen är så gott som bar så det känns inte som vinter. Varje november (som är en stor utmaning i min värld) längtar jag efter att bosätta mig i Alaska (eller annan valfri vintrig plats) och skida mig igenom eländet. I år verkar det inte ens värt att bosätta sig i Piteå eftersom de också har snöbrist så här den 25/11. 

Förra vintern var det så mycket snö att vi kunde åka skidor på golfbanan i Vassunda (se bildbevis ovan). Jag önskar mig en likadan (eller bättre) vinter i år. Det är det enda jag vill ha i julklapp.

Omtag

Nämen nu var det verkligen dags för ett omtag på den här bloggen.

Jag bytte allt som gick att byta och nu känner jag inte riktigt igen den längre. 😀 Det var dock meningen.

Det är 14 år sedan jag började blogga och mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Då var barnen pyttiga (Levi var inte ens påtänkt) och jag skrev hela tiden om deras utveckling. Men nu är de ju praktiskt taget vuxna. Elliot är 17 år, Elina 14 år och Levi 10 år. De vill hålla på med sitt och jag är således utelämnad åt mitt. 

Jag försöker liksom komma på vad "mitt" egentligen är. Jag har konstaterat att det är tur att jag har Per, för då har vi i alla fall "vårt". En stor del av "vårt" går åt till praktiska hushållssysslor (verkar ju helt ofrånkomligt om man inte vill leva i ett råttbo) men också att hitta och se olika serier tillsammans. Vi spelar också Alfapet och dricker kaffe. Vi skulle spela avsevärt mycket mer padel ihop om vi inte hade olika problem med varsin högerarm.

"Mitt" är kanske kören som jag åker till varje torsdag igen efter en sisådär 10 års uppehåll. Och "mitt" är också att lyssna på så många ljudböcker som jag kan knöka in i mitt liv utan att somna. Jag är, på riktigt, stressad över alla olyssnade böcker jag har. Oklart varför. "Mitt" är också att spela padel med andra än Per (när inte armen krånglar förstås, eller andra valda delar av denna motsträviga kropp). "Mitt" är definitivt jobbet som skulle kunna uppta all min tid om jag inte valde att emellanåt göra annat.

Och vi gör ju förstås saker med barnen också. Tursamt nog har de inte helt avsagt sig föräldraskapet. Men de verkar ha fullt upp med "sitt".

Välkommen till den nya uppdaterade bloggen. Jag hade tänkt sluta blogga tidigare, men jag har tänkt om. Vi får väl se om det ingår i "mitt" att uppdatera den  något så när regelbundet. Kanske bättre att klämma in ytterligare en bok istället?

Ensam hemma

Nä jag har inte sett filmen. Jag har de facto varit ensam hemma! Det är så länge sedan att det kändes som att det nästan aldrig hänt tidigare. Per åkte in till jobbet (ej vanligt förekommande nu för tiden helt enkelt), barnen var i sina skolor och Bella var ute (eller det trodde jag, men hon låg under en soffa).

Själv jobbade jag, men känslan av ödslighet var stor. Jag funderade på saker som man kan göra i sin ensamhet, såsom att sjunga väldigt högt, spela musik ännu högre, fisa obehindrat och där tog det stopp. Inget av det hann jag genomföra innan Levi kom hem och vips var allt som vanligt.

Behov av renovering

Per fick padel-armbåge (eller tennis-armbåge om man föredrar, kärt barn har många namn) i somras vilket fick stor inverkan på mitt eget padlande. Men efter några veckors (mycket ofrivilligt) uppehåll (eftersom jag saknade en partner) så öppnades en padel-hall här i Alsike. Det tar cirka 2 minuter att cykla dit och det har medfört att i princip alla i hela Alsike har fått padel-feber. Det har startats grupper där man letar partners och jag var snabb att haka på. Det har medfört att jag på senaste tiden spelat mer padel än någonsin. Till och med seriespel. Det är verkligen det roligaste jag vet.

Men. Jag är i behov av renovering. Hälarna (som trots allt ändå har överlevt vilket är en galen bedrift, tack kära hälar) gör ont (trots min dagliga rehabilitering på bandyboll), jag har sträckt mig i ryggen, fått en boll (och ett överdrivet stort blåmärke) på tummen, fått ont i nacke, axlar, överarmar och nu senast i underarmen. Försöker motverka med Linnex (alltså jag skulle kunna bli försäljare, så bra är preparatet) och Voltaren-gel. Utöver detta har jag konstant träningsvärk i rumpa och ben. 

Det är alltså så här. Allt i hela kroppen (utom förståndet) säger åt mig att vila. Men jag spelar på.

Hjärnstress?

Via jobbet har vi en mätning av mental stress/belastning. Man har alltså på sig ett pulsband (eller egentligen två som tur är, så att det ena kan rengöras när man spelat padel) dygnet runt i 10 dygn. Detta mäter hjärtslagen eller egentligen något mellan hjärtslagen och definierar utifrån detta tre olika saker:

- mental stress/belastning (röda streck)
- återhämtning (blå streck)
- fysisk aktivitet (gula streck)

Man får också en siffra på sin "mentala kondition" som helst ska vara över 100. Min är 56. Jisses, vad jag är oavslappnad och oåterhämtad.

Jag är överdrivet intresserad av mina små streck. Jag har, som ni förstår, väldigt många röda streck. Mina jobbdagar består i princip bara av sådana, med några få undantag; t ex när jag pratar i telefon (vilket jag inte gillar då jag tycker att det stör det "riktiga" jobbet, så det förstår jag faktiskt inte, men kanske fokuserar jag helt och fullt bara på personen i telefonen). 

Man kan tro att det är återhämtande att lyssna på ljudböcker till exempel, men icke. Ljudbok = röda streck. (Och jag älskar verkligen böcker.) Det mest avkopplande jag gör (förutom att sova) är sjunga. <3 

Och när jag är ledig är jag verkligen ledig, för då är det nästan bara blå streck. 

Sover bra gör jag också. En natt hade jag 100 % sömnkvalitet. Det som förstör min sömn är tydligen sen padel, sannolikt för att jag blir så endorfinstinn och uppvarvad. Sömnkvaliteten gick alltså från 100 % till 35 % efter en sen kvällspadling. Men då drömde jag också om padel. :-D 

Nu ska det bli intressant att se vad vi ska göra med all den här informationen. Det ska bli skönt att bli av med pulsbanden i alla fall eftersom jag tycker att det blir lite kliigt.

Förnyade löften?

Jag har inte förstått grejen med förnyade (äktenskaps-)löften. 

Eller på ett sätt förstår jag det. Jag förstår behovet av att berätta och få berättat för sig att man fortfarande väljer varandra år efter år. Men helt ärligt: Har man inte skilt sig så är väl det ganska uppenbart att man fortfarande vill vara gifta? Kan man inte bara fira sin bröllopsdag varje år? Säga att man fortfarande vill vara gift? D v s inte göra en sån stor grej av det.

Att bjuda in folk och typ göra en repris på sitt bröllop det förstår jag inte alls. Det är väl i och för sig kul med fest, men måste det vara en ceremoni? Med gäster? Huvudpersonerna äldre, rynkigare och mer luttrade? Jag får lite obehag i hela kroppen när jag tänker på det. 

Nej, vill man nödvändigtvis gifta om sig får man göra det med en ny person. 😉

Nyttiga restriktioner

Det slog mig precis nu (ja, jag är möjligen lite slö i tanken) att snart kommer jag sannolikt inte att omfattas av några restriktioner från Folkhälsomyndigheten längre. Och sannolikt aldrig mer i mitt liv.

Det känns ju nästan lite läskigt. 

Innebär det då att jag inte längre, med fog, kan bli arg på den som hostar eller nyser rakt ut? 

Och måste jag börja krama kreti och pleti igen? Och ta i hand? (Vem vet var den där handen har varit liksom.)

Vid närmare eftertanke tycker jag att det var ganska skönt med allmänna restriktioner (om man helt bortser från risk för allvarlig sjukdom förstås).