Förlossningen
Älskling! 
Min barnmorska trodde att Levi skulle komma två veckor före beräknad tid. Det betyder att jag också trodde det och har således väntat aktivt på bebis sedan cirka 10 december. :-) Hon trodde också att förlossningen skulle gå snabbt. Jag vill med detta inlägg bara meddela att jag från och med nu har tappat tilltron till min barnmorska. ;-)
Från och med nu varnas känsliga läsare (typ gravida) från att läsa vidare.
I alla fall startade och stannade värkarbetet flera gånger sedan mitten av december. Men natten till nyårsafton var det annorlunda och jag sov knappt den natten. Sen startade de riktiga värkarna kl. 7 på nyårsaftonsmorgonen, men var väldigt glesa. Barnen åkte till farmor och Björn och vi väntade att värkarna skulle tillta. När de inte gjorde det kom barnen hem igen.
Jag gjorde oxfilé som vi åt till nyårsmiddag och på kvällen kom farmor och Björn tillbaka för att återigen barnvakta barnen. När värkarna inte hade slutat sent på kvällen, men inte heller tilltagit i antal, så åkte vi in till förlossningen för att jag skulle kunna få sova den natten så jag skulle orka med förlossningen när den väl drog igång. Och det gjorde den förstås på väg in. Värkarna kom med 5 minuters mellanrum, men jag var bara öppen 2 cm och fick bricanyl, sömntablett och morfin för att få sova. Tolvslaget firades med en CTG-kurva på magen. Jag sov okej och inledde nyårsdagens morgon med värkar, återigen mycket glesa. Öppen 3 cm.
Vi åkte hem och värkarna tilltog rejält. Barnen var hemma och jag använde TENS-apparaten till en början som hjälpte ok och sedan låg jag i badet i flera timmar. När jag kände att värkarna kom med 4 min mellanrum åkte vi tillbaka till förlossningen. Då var jag öppen 7 cm. Detta var cirka kl. 16-17. Hurra! Blev inlagd på förlossningssal och tog lite lustgas och bad om epiduralbedövning. Den kom på direkten och sedan mådde jag som en prinsessa. Här öppen 9 cm. :-)
Jag kände att jag skulle överleva förlossningen och värkarna även denna gång, men hade svår ångest för att gå igenom detta onda igen. När krysvärkarna kom behövde jag kissa, men se det gick inte. Detta är inget jag rekommenderar för krystvärkarna gör onödigt ont (läs nära-döden-upplevelse) när man har stora mängder vätska i urinblåsan. Dock inget jag kunde göra något åt. Jag bad att få gå hem, men detta avslogs. Således bestämde jag mig för att göra det bästa av saken och krystade för kung och fosterland. Blev till och med lite arg på undersköterskan och Per som försökte komma med lustgas och saft när jag försökte koncentrera mig. Levi Bergstrand var ute på uppskattningsvis 8 värkar (lite dimmigt minne måste jag säga)...? Allt gick bra och jag behövde bara sys lite grann. Moderkakan kom ut och jag hade ett stort behov av att se den eftersom jag aldrig mer ska ha barn igen (märkligt så här i efterhand). Den var inte så fin. Levi började amma på direkten och han var så fin att jag var tvungen att gråta en stor skvätt.
Efteråt var jag sugen på saft. :-)
Efter epiduralen fick jag spinal huvudvärk, också något jag inte rekommenderar, men den gick över och nu är vi äntligen hemma!! Brösten ömmar, men vi lever och har världens finaste bebis! Och självklart vägde han 4120 g och inte kg. En freudiansk felskrivning kanske...?
Min barnmorska trodde att Levi skulle komma två veckor före beräknad tid. Det betyder att jag också trodde det och har således väntat aktivt på bebis sedan cirka 10 december. :-) Hon trodde också att förlossningen skulle gå snabbt. Jag vill med detta inlägg bara meddela att jag från och med nu har tappat tilltron till min barnmorska. ;-)
Från och med nu varnas känsliga läsare (typ gravida) från att läsa vidare.
I alla fall startade och stannade värkarbetet flera gånger sedan mitten av december. Men natten till nyårsafton var det annorlunda och jag sov knappt den natten. Sen startade de riktiga värkarna kl. 7 på nyårsaftonsmorgonen, men var väldigt glesa. Barnen åkte till farmor och Björn och vi väntade att värkarna skulle tillta. När de inte gjorde det kom barnen hem igen.
Jag gjorde oxfilé som vi åt till nyårsmiddag och på kvällen kom farmor och Björn tillbaka för att återigen barnvakta barnen. När värkarna inte hade slutat sent på kvällen, men inte heller tilltagit i antal, så åkte vi in till förlossningen för att jag skulle kunna få sova den natten så jag skulle orka med förlossningen när den väl drog igång. Och det gjorde den förstås på väg in. Värkarna kom med 5 minuters mellanrum, men jag var bara öppen 2 cm och fick bricanyl, sömntablett och morfin för att få sova. Tolvslaget firades med en CTG-kurva på magen. Jag sov okej och inledde nyårsdagens morgon med värkar, återigen mycket glesa. Öppen 3 cm.
Vi åkte hem och värkarna tilltog rejält. Barnen var hemma och jag använde TENS-apparaten till en början som hjälpte ok och sedan låg jag i badet i flera timmar. När jag kände att värkarna kom med 4 min mellanrum åkte vi tillbaka till förlossningen. Då var jag öppen 7 cm. Detta var cirka kl. 16-17. Hurra! Blev inlagd på förlossningssal och tog lite lustgas och bad om epiduralbedövning. Den kom på direkten och sedan mådde jag som en prinsessa. Här öppen 9 cm. :-)
Jag kände att jag skulle överleva förlossningen och värkarna även denna gång, men hade svår ångest för att gå igenom detta onda igen. När krysvärkarna kom behövde jag kissa, men se det gick inte. Detta är inget jag rekommenderar för krystvärkarna gör onödigt ont (läs nära-döden-upplevelse) när man har stora mängder vätska i urinblåsan. Dock inget jag kunde göra något åt. Jag bad att få gå hem, men detta avslogs. Således bestämde jag mig för att göra det bästa av saken och krystade för kung och fosterland. Blev till och med lite arg på undersköterskan och Per som försökte komma med lustgas och saft när jag försökte koncentrera mig. Levi Bergstrand var ute på uppskattningsvis 8 värkar (lite dimmigt minne måste jag säga)...? Allt gick bra och jag behövde bara sys lite grann. Moderkakan kom ut och jag hade ett stort behov av att se den eftersom jag aldrig mer ska ha barn igen (märkligt så här i efterhand). Den var inte så fin. Levi började amma på direkten och han var så fin att jag var tvungen att gråta en stor skvätt.
Efteråt var jag sugen på saft. :-)
Efter epiduralen fick jag spinal huvudvärk, också något jag inte rekommenderar, men den gick över och nu är vi äntligen hemma!! Brösten ömmar, men vi lever och har världens finaste bebis! Och självklart vägde han 4120 g och inte kg. En freudiansk felskrivning kanske...?
Kommentarer