En parentes

Jag har dille på gamla kort (har inte så många själv dock) och brukar inventera när jag är i Piteå (det är ju alltid roligare om det är någon man känner på korten). Hemma hos mormor (min alltså) hittade jag kort på mig själv (och Maud i fönstret). :-)

Lite likt Levi va?



Konstigt att man ägnar en betydande del av uppväxten åt att ogilla sitt utseende (i alla fall i mitt fall) och sen vill man ändå att barnen ska likna en. Och när de (eller kanske även fast de) gör det tycker man att de är sötast i hela världen. (Det tycker jag ju förstås om Elina också som liknar Per.)

Har jag nämnt att jag gillar att prata i parenteser?

Söt tjej!