I väntans tider...

Inget är väl som väntans tider? Just nu råder dubbel väntan. Det är nedräkning både till jul och till bebis. 8 dagar till julafton (enligt Elliots uppgift) och 5 dagar till bebis. Barnen verkar mer exalterade över att tomten kommer än att lillebror kommer och själv är jag inte beredd att hålla med. Härom natten hade jag (för)värkar med 10 minuters mellanrum, men tyvärr stannade de av. Jag har ju aldrig haft förvärkar förut, men som tur är har barnmorskan sagt att det är mycket vanligt så jag bara slappnade av och somnade slutligen. Det hade ju inte gått om de varit "äkta" (förutom att han borde ha kommit ut vid det här laget).

Jag hör folk i omgivningen stressa sig blå över julen, men håller mig själv ganska cool. Elliot störde planeringen något då han var sjuk i drygt en vecka, men jag känner mig ändå lugn. Var sak tar sin tid och om vi nu får en bebis mitt i julskinkan får vi väl köpa den färdigskivad på Ica i så fall. Det finns det som är (mycket) värre. Julklapparna är inhandlade (om än inte levererade till samtliga ställen ännu) och det är ju väldigt skönt. Det är något jag rekommenderar - en julklappsinhandlingshelg i september. Man behöver bara vara väldigt säker på att inte behöva byta något, för det är svårt med så bra framförhållning. :-)

Per stressar också, men hans stress är jobbrelaterad. Inget i hemmet verkar någonsin stressa den mannen. Själv skulle jag bli stressad om jag hade någon som såg till att sätta mig i arbete när jag kom hem från arbetet. I och för sig kanske han fann för gott att tro att snöskottningen (till största delen) skulle bli hans syssla denna vinter och inte min. Jag menar, det kan inte ha kommit som en överraskning.