Julfrid efterlyses

Oftast är jag en bra mamma, enligt mig själv alltså. Jag gillar mina barn mest av allt, är intresserade av vad de har att säga och vill gärna vara med på det de vill hitta på. Ibland, till exempel idag då, har jag dock mina dippar. När Elliot är inne på fjärde influensadagen utan att till synes vara på bättringsvägen och bara ligger i soffan och gråter för att han har ont i magen och huvudet av den j*vla hostan som aldrig vill ge sig, då vill jag ge upp och inte vara mamma längre. Då hopar sig orosmolnen och precis allt jag möjligen kan oroa mig för poppar upp i hjärnan. Tänk om vi alla i familjen får influensa, den nya bebisen bestämmer sig för att komma så att jag måste överge de redan födda barnen och den nya bebisen också får influensa och dör? Och hur kunde jag sätta tre barn till en värld där folk spränger sig mitt på gatan?

Det måste ju vara tillåtet att ha skitdagar, men kan det inte vara lite måttligt? Var försvann julfriden?