BVC-pärsen och text-tv

Idag skulle vi till BVC för att Elina skulle på läkarkontroll och få sin andra vaccinationsspruta. Per skulle komma hem på lunchen och skjutsa oss. För det första var han sen, så vi fick nästan stressa ihjäl oss för att hinna iväg i tid, och för det andra var han så stressad att han lyfte in Elliot i bilen fastän Elliot är inne i en kan-själv-fas och blev minst sagt väldigt arg. Så när vi kom fram till BVC en minut över utsatt tid hade jag Elina, vagnen med skötväskan, min egen väska och en gallskrikande Elliot att ta hand om och då åkte Per och lämnade mig i sticket! Han som satt igång hela cirkusen! Jag fick slita Elliot i armen för att överhuvud taget komma in i hallen och sen ge bort Elina till BVC-sköterskan som vi träffade för första gången, bära Elliot gallskrikande in i rummet, låsa dörren så jag kunde försöka klä av Elina och samtidigt trösta Elliot. Elina blev så uppjagad över gallskriket och den främmande människan att hon också började gråta. Där ett tag övervägde jag starkt att börja gråta själv, men hur skulle det ha sett ut?

När jag äntligen - finally - fick tyst på Elliot hade jag nästan tappat Elina i golvet. BVC-sköterskan frågade försiktigt hur det egentligen står till hemma i vår familj och jag försökte förklara att i vanliga fall är det oftast lugnt och hoppas att jag lät trovärdig (det är ju sant, men det här var en ovanligt jobbig pärs). Jag kan säga att skilsmässan hängde i luften.

Den stackars lilla gumman var i alla fall duktig (som vanligt) och genomgick kontrollen u.a. Hon blev vaccinerad med bara ett litet pip. Hon fick dock en remiss till hudspecialist då hon har vad som ser ut som små finnar som förökar sig. Vi hoppas att det inte är någon fara.

Per var som tur var ångerfull över den förfärliga lämningen och har lovat att vara min underordnade under helgen och göra allt jag begär. Så nu sitter jag här framför datorn medan han underhåller barnen. Inget ont som inte för något gott med sig. Snart ska jag åka och köpa lampor dessutom!

På tal om något annat så har jag länge funderat över hur det kan komma sig (så här i moderna tider när tekniken går framåt i rasande fart) att text-tv är så otroligt förlegat och slött att försöka bläddra i. Jag tror jag ska bojkotta text-tv för all framtid från och med precis just nu.

Allt och absolut inget

Nu när jag äntligen är hemma igen funderar jag starkt på att aldrig åka bort mer. Tänk att man kan njuta så av att slippa bo i en resväska! Vi har naturligtvis fått sova i säng och så (inte i själva resväskan om nu någon trodde det) men här talar vi bildligt. Den som kom på "borta bra men hemma bäst" hade sannerligen rätt!

Och väl hemma har Elina eventuellt fått en tredje tand (man får ju inte titta så länge åt gången, men det ser precis ut som en tand) och börjat krypa!! Krypa är nog att ta i, men hon hasar/ålar sig framåt och kommer någon meter i alla fall. Superduktig tjej!

Själv är jag sjuk, men på bättringsvägen. Jag har åkt på världens skummaste förkylning. Förutom lite lite yttepyttesnuva så har jag mest ont i hela kroppen (känns ungefär som två dagar efter det första styrketräningspasset någonsin) och är trött, trött, trött. Elliot och Elina visar dock ingen hänsyn utan river igång dagarna precis i vanlig tid och vanlig takt (järnet kl 6.30 alltså)...

För den som inte känner mig så bra som jag så kan jag berätta att jag har vinterkräksjukefobi. Det har aldrig varit något problem förrän nu eftersom jag är uppvuxen i en motståndskraftig familj (något för CV:n kanske...?). Men efter att Elliot kom till världen får han det 1-2 ggr per år och min motståndskraft räcker inte riktigt till när jag har en vinterkräksjukare som hänger på mig och kräks i min tröja (och nu talar vi inte bildligt). Sen får Per det och han blir inte nådigt sjuk. Han blir så där dödsjuk att han knappt klarar att ta hand om sig själv och absolut inte några barn. Strax därpå får jag också det och jag blir bara lite lagom sjuk (mår absolut superdåligt förstås, men ändå vid medvetande) och får därför den inte alltför lätta uppgiften att ta hand om både mig själv och mitt barn. Och nu har jag alltså två barn och hur ska det då gå...? *Peppar peppar!* Och varför skriver jag om vinterkräksjukan i augusti egentligen? Jo, jag läste att den härjade fritt i Göteborg (med reservation för eventuellt fel stad) igår!! Nu är det väl dags att byta namn på sjukdomen i så fall och fanns den alls när man var liten? Som sagt var den ju inget problem då.

Förresten (på tal om precis ingenting) undrar jag om det verkligen är dåligt för ögonen att sitta nära teven. Varför skulle det vara det?

Och (på tal om precis ingenting igen) så har jag kommit på storyn till en bok! När jag nu får tid att skriva den ska jag verkligen göra det.

Och nu är det dax att avsluta detta något osammanhängande inlägg.

PS Jag kan varmt rekommendera filmen "Music and lyrics" för den som vill ha lite feel good-känsla i höstmörkret. I love Hugh Grant.

Arg på Boxer!

Jag ringde till Boxer i början av juli och ingick ett muntligt avtal enligt vilket jag fick en inspelningsbar digitalbox avgiftsfritt om jag skulle acceptera en bindningstid på 2 år, vilket jag gjorde (har ändå inte så mycket att välja på här i ödemarken om jag vill ha både tv 3 och kanal 5). Det muntliga avtalet spelades in på band. När fakturan kom i början av augusti kostade dock boxen 995 kr. Min man Per ringde till Boxer och talade med en person som sa att kostnaden var enligt vårt avtal. Eftersom jag har både bra minne och förståndet i behåll (vilket senare skulle visa sig vara en fördel när man har med Boxer att göra) ringde jag själv upp och förklarade min situation. Jag kunde ange vilken säljare jag pratat med i början av juli och vilket datum jag pratat med henne. Mannen som jag pratade med sa att det säkert blivit ett missförstånd och skulle återkomma samma dag eller dagen därpå när han pratat med försäljningsavdelningen. Då ingen ringt tillbaka till mig följande eftermiddag ringde jag återigen och pratade med en kvinna som sa att det var problem att nå försäljningsavdelningen, men att någon skulle återkomma till mig senast fredag (detta var en tisdag). Då ingen ringt mig måndag ringde jag igen och fick förklara mitt ärende på nytt för en annan man som skulle återkomma till mig samma dag. Ingen återkom till mig och jag ringde upp dagen där på (tisdag alltså) och förklarade på nytt mitt ärende. Jag förklarade också att jag skulle resa bort lördag samma vecka och inte komma tillbaka förrän den 27/8 och att fakturan förföll till betalning den 31/8 varför jag var angelägen att få klarhet i frågan. Jag fick till svar att någon naturligtvis skulle ringa upp mig innan lördag, alternativt ringa mig på mobiltelefonen under min bortavistele, samt att fakturadatumet skulle flyttas fram till 30/9. Mycket underligt, då det enda jag ville var att få en ny faktura med rätt avgift!! INGEN RINGDE MIG DEN VECKAN ELLER UNDER MIN 10-DAGARSBORTAVISTELSE! Idag ringde jag således återigen till Boxer och talade med en ny man och förklarade ÅTERIGEN mitt ärende (nu började jag bli rätt så irriterad måste jag säga) och personen bad att få återkomma till mig under dagen. Jag svarade att jag redan fått det svaret och av erfarenhet lärt mig att inte lita på detta. Mannen skrattade lite nonchalant och sa att han självklart skulle ringa upp mig, vilket han inte gjorde! Vad är det för fel på företaget??!! Jag ringde igen ikväll och talade med YTTERLIGARE en kvinna och förklarade ÅTERIGEN mitt ärende och - gissa vad? - hon bad att få återkomma till mig under kvällen. Ha! Den går jag inte på längre! Jag fick hennes namn och efternamn och vad hade jag för val annat än att lita på henne? Som tur är så ringde hon upp mig en timme senare och meddelade att det blivit ett missförstånd och att jag inte alls skulle betala 995 kr. Nähä? VAD VAR DET JAG SA???

Herregud! Bli aldrig Boxer-kunder! Det är inte värt all energi man måste lägga ner för att få klarhet i kniviga frågor. Alternativt; bli Boxer-kunder och betala vad de än skickar för fakturor, då besparas man åtminstone (minst) en hjärtinfarkt.

Semester?

Vi har det jätteskönt hemma i Öjebyn. Gammelmormor har hälsat på och vi har matat en igelkott. Igår var vi till gammelmorfar och plockade blåbär, röda vinbär och svarta vinbär. Blev bjuden på supergod mat också! Det var härligt att se Elliot i skogen med sin gammelmorfar, pratglad och mumsande på blåbär.

Elina har hunnit bli 6 månader och få en tand och ytterligare en på gång samt tredagarsfeber. :-( Solsken har bytts mot gnäll och jag har burit och burit på den lilla stumpan, dag och natt. Nu är hon i alla fall på bättringsvägen och idag har hon varit så nöjd i vagnen inne i stan.

Jag har dessutom hunnit bli Traderian, trots att jag har lagt mig vid 20-tiden de senaste nätterna (Elina har ju hållit mig vaken mitt i natten, så någon gång behöver man ju försöka sova). Man blir lätt biten när man får vinna budgivningar och köpa barnkläder billigt!

Nu längtar vi efter pappa Per samtliga inblandade. Elliot längtar så han gråter. Jag längtar mest för att ha någon att dela nattvaket med. ;-). Nej, nu ljuger jag. Jag längtar efter Per för att han är den bästa tänkbara och den jag vill dela alla dagar med.

Nu ska jag återgå till att grubbla över om denna vistelse kan räknas som semester eller inte. På återseende.

Helt fel dag!

Hela familjen var på Arlanda kl. 7.45 imorse. Nöjd över att vara i god tid gick jag till servicedisken för att köpa en plastpåse till vagnen. Fick till svar att disken egentligen inte öppnar förrän 2 timmar före första flyget avgår. Riktigt så god tid var vi ju inte ute i enligt min mening...? Damen svarade artigt att "Vår första flygning är kl. 13.40." Blev iskall i hela kroppen eftersom jag levt i tron att vi skulle åka kl. 8.40. Ringde mamma och bad henne kolla bokningsbekräftelsen via min mejl. Jodå, planet gick 8.40. IGÅR!!! Harangen jag uttalade lämpar sig inte i skrift. Jag svor så att Elliot blev rädd. Det hjälpte inte. Betalade 2000 kr för mitt misstag, men kom trots allt med SAS-planet som gick kl. 9.50.

Så här förvirrad brukar jag vanligtvis inte vara. Jag kan ju skylla på att jag var stressad när jag bokade biljetten (råkade boka Pers biljett fel och fick ringa och ändra...), hade amningshjärna och därefter har både packat och flyttat. Det hjälper liksom inte. Jag är ändå otroligt arg på mig själv!

Nu är vi dock samtliga anlända till Piteå och barnen sover. Elina har fått sin första tand, har lite feber och sover oroligt så jag ska nog också passa på att sova nu på direkten då det verkar bli en stökig natt. Godnatt!

Just nu är livet svartvitt

Hur kommer det sig att jag bara har kläder i en och samma färg? Just nu råkar det i och för sig vara två färger, svart och vitt, men ändå. Så här har jag gjort så länge jag kan minnas. När jag var liten var det rosa och jag minns tydligt min blå, min gröna och min lila period. Men nu är det alltså svartvitt som gäller. Jag vet inte ens om att jag gör det förrän jag upptäcker att alla kläder jag har (åtminstone alla jag använder) ser nästan likadana ut. Mycket praktiskt när man tvättar dock.

Artist - javisst!

Idag är dagen då vi nästan blåste bort! Vi gick på promenad på förmiddagen och vi fick ha jacka och Elina två filtar trots att det var 20 grader varmt och sol! Elina sov världens längsta förmiddagslur så jag och Elliot hann duscha (och duschmunstycket hann gå sönder = fontän och gallskrik), måla varsitt konstverk (Elliot målade en gammal hund och jag en kubistisk dam) samt sätta fina stenar i köksblommorna. Se bildbevis ovan. :-)

När Elina vaknade var hon på extra soligt solskenshumör. Elliot blev på solskenshumör när Bamse kom i brevlådan och jag blev också på solskenshumör för jag fick en inbjudan till ett me&i-party hos grannen!

Nej, nu är det packning inför morgondagens flygtur till norraste norrland. Alltid lite spännande att flyga själv med två barn, men det är åtminstone de två bästa!

Skilda världar - och ofrivillig hundägare

Det är år 2007 (för den som var lite osäker), men ibland känns det som 1907 typ. Mamma hemma med barnen medan pappa jobbar och drar in pengar till hushållskassan. Sen kommer pappa hem och äter den färdiglagade middagen och börjar sedan skruva upp persienner och cd-spelare (i och för sig på min begäran, men ändå...!) medan mamma återgår till att passa barnen. Jag älskar mina barn över allt annat i världen, men behöver en paus ibland! Så istället för att sova när Elina sover sitt långa pass mellan 20-02 så är jag vaken till mitt i natten och ser teve, surfar, diskar eller tvättar (har lärt mig uppskatta allt som man kan göra i sin ensamhet t.o.m. städning) o.s.v. Tur att man inte kan åka och shoppa mitt i natten för det skulle varken nattsömnen eller ekonomin må värst bra av!

Idag blev jag ofrivillig hundägare. Nästan. Min stora lilla kille småpinkade i kalsongerna 10 (!) gånger imorse och det enda jag gjorde var att ränna mellan tvättstugan, pottan och Elina som fick ligga och gnälla för sig själv på täcket (som till slut också blev nedkissat och tvättat). Pust!! Sprang omkring som ett torrt skinn medan jag blev mer och mer uppgiven. "Nummer två" hamnade också i kalsongerna och då gav jag upp! Satte på Elliot en blöja och gick till lekparken. Där träffade jag en amerikansk kvinna som hade en kille som var en månad äldre än Elliot som också var hemma om dagarna! Kors i taket! Vi bestämde att träffas i lekparken och kanske gå till öppna förskolan tillsammans. Å, vad kul! På eftermiddagen gick potträningen bra igen och inte en enda droppe kiss kom i kallingarna. Hur kan träningen vara så ojämn?

Har jag nämnt att Elina är solsken personifierat? Jag har den nöjdaste, sötaste, finaste ungen i hela världshistorien. Och tro mig, jag har att jämföra med. Elliot är ju väldigt lätthanterlig nu, men det var han inte när han var bebis. Elina är nöjd och glad nästan dagarna i ända. Hon älskar att gosa, spegla sig och att bada. När hon är riktigt glad skriker hon högt (ibland blir hon rädd för sitt eget skrik) och benen går som trumpinnar. :-D Hon skrattar när hon ser Elliot gå i trappen. Hon gillar Elliot överhuvud taget, dock inte när han gosar med henne för hårdhänt. Hon gillar att vara ute, leka med nya saker (blommor är väldigt intressanta just nu) och hon gillar att äta allt man ger henne. Kosten är inte så varierad i 6-månadersåldern, men hon har hunnit med potatispuré, potatis- och morotspuré, avokado, äpple, banan, rån och bröd. Allt slinker ner! Jag kan inte förstå hur jag ska kunna vara utan bebisgos när min bebis blivit gammal (och då menar jag typ 1 år). Tänk om man kunde garanteras en till lika nöjd bebis nästa gång. Då skulle det nog bli (minst) en till. Per skulle nog låta sig övertalas... *dröm, dröm*

NÄ, nu ska jag sluta drömma och återgå till verkligheten.
GRATTIS till FAVORIT-LINDAN på 30-årsdagen!!

En helt vanlig dag

Idag har det varit en skön och solig dag, utan den fruktansvärt fuktiga luften som förpestat mitt liv i säkert en vecka nu. (Först klagar man på regnet och sen på värmen, men idag var jag i alla fall väldigt nöjd.)

Jag och Elliot röstade ja till att åka till biblioteket och Elina fick hänga på. Så sagt och gjort tog vi bussen och åkte till Knivsta där vi gick på biblioteket, köpte uteblommor (bättre mycket sent än aldrig), fikade och tittade in i två el-pryl-butiker. Allt blöjfritt! (Jag syftar på Elliots blöja. Jag är avvänjd sedan länge och Elina har alltid blöja, det hör till åldern.) Mamman (jag alltså) var mycket nöjd!

Elina håller på att få tänder. Snart, snart spricker de fram där nere. Jag tycker det är kul med små framsteg, men sorgligt att min sista bebis (för nu blir det inga fler) börjar bli så stor!

Elliot var arg hela eftermiddagen (trött kanske?) och morrade åt mig när något inte passade den unge herrn, vilket var ganska mycket just idag.

Hela familjen planterade blommor ute på eftermiddagen (Elina var minsann med från bästa filt-plats) och jag och Per fortsatte till sent på kvällen.

Pratade med systern och upptäckte att det var längesen för hon skulle minsann flytta i september och höll på att jaga säng som skulle se ut som valnöt utan att vara valnöt (eller var det tvärtom?). Ja, jisses.

Och nu är klockan flera timmar efter läggdags. Igen.

Efterlyser en dagisdebatt!

Jag är en av de få som är hemma med två barn samtidigt, d.v.s. Elliot går inte på dagis utan är hemma med mig och Elina. Det är jätteroligt, men det vore ännu roligare om fler hade sina större barn hemma så man kunde träffas i lekparken t.ex. Men nu är det inte så av någon (för mig) outgrundlig anledning. Alla barn som får vara på dagis är på dagis och that´s it. Det finns inte ens någon att ha debatt med. Varför är det så?

En av mina bekanta säger att hon inte har energi att aktivera det äldre barnet så mycket som det krävs, men har verkligen dagispersonalen det då? 22 barn på 3 personal. Jag har åtminstone bara 2 barn samtidigt att ta hand om.

En annan säger att personalen på dagis är utbildad och kan stimulera barnen bättre än föräldrarna. Visst, utbildning i alla ära, men jag är barnens mamma och känner mina barn bäst av alla i hela världen. Jag märker när Elliot är uttråkad och jag begriper att han behöver träffa andra barn och hitta på lagom mycket saker. Men han är trots allt inte ens 3 år fyllda och är främst i behov av någon som tycker om honom och gör sitt bästa för att underhålla honom och det gör väl ingen bättre än hans egen mamma? Jag tror att man har en övertro till pedagogerna om man tror att de är bättre för barnet än vad mamman är! Elina kräver sitt och jag kan inte ägna mig åt Elliot 100 % av tiden, men det kan verkligen inte dagispersonalen heller! Inte med dagens stora barngrupper.

Ett annat argument jag har hört för att ha det äldre barnet på dagis är att föräldern är så dålig på att leka. Det kan jag ärligt erkänna att jag också är. Jag är bra på att läsa och sjunga för mina barn, men jag är ingen lektant. Jag dricker låtsaskaffe i sandlådan, men det är ungefär där smärtgränsen går. Men so what? Elliot dör väl inte för den sakens skull. Vi gör andra saker. Det bästa han vet är att hjälpa till i hemmet med allt möjligt - diska, dammsuga, laga mat o.s.v. Det är väl lek nog? Han leker ju dessutom med andra barn. För barn är bra på att leka.

Jag älskar att vara hemma med mina båda barn! När jag var hemma med Elliot hade jag i ärlighetens namn lite långtråkigt. Det hinner jag inte ha nu för tiden. :-) Jag hinner nätt och jämt klä på oss, borsta tänder, tvätta barn, gå ut, värma lunch, söva bebis, plocka undan, läsa böcker, byta blöjor, söva bebis, torka kiss, laga middag, strunta i att plocka undan efter middagen och istället ta bussen till biblioteket och hem igen och plötsligt har hela dagen gått!

En förutsättning för att det ska gå så bra som det faktiskt gör är att Elina är en otroligt nöjd bebis och Elliot en supersnäll kille som älskar att vara hemma med mamma och lillasyster - de människor han gillar mest. Men har inte de flesta rätt nöjda barn? Varför är inga fler storebrorsor och storasyrror hemma? Och VAR ÄR DEBATTEN?

Ensam eller kanske ändå inte

Ibland känner jag mig så totalt isolerad från omvärlden. Jag är hemma hela dagarna, utan bil, och har inte tid att kolla på varken teve eller dator. Bussen tar vi inte gärna längre än till Knivsta centrum och, tro mig, där finns det inte mycket att göra. Men ibland så ringer Sofia, man får mejl från Linda och så kommer Emma, Ellen och Vidar och hälsar på. Allt på samma dag dessutom (läs: igår)!

Idag fick jag och barnen ha bilen och vi åkte och hälsade på vänner i Upplands Väsby. Sen våldgästade vi farmor hela eftermiddagen och jag hann köpa skor också. Allt i ösregn. Elliot somnade i bilen på hemvägen och gick verkligen inte att väcka. Vi bar upp honom i sängen och Elina somnade strax därefter. Därav denna lugna kväll.

Imorgon får vi besök från Italien och på söndag morgon får vi frukostfrämmande. Vad var det nu jag sa om isoleringen från omvärlden...? Nästa vecka lär den väl vara självvald. ;-)