Allt och absolut inget

Nu när jag äntligen är hemma igen funderar jag starkt på att aldrig åka bort mer. Tänk att man kan njuta så av att slippa bo i en resväska! Vi har naturligtvis fått sova i säng och så (inte i själva resväskan om nu någon trodde det) men här talar vi bildligt. Den som kom på "borta bra men hemma bäst" hade sannerligen rätt!

Och väl hemma har Elina eventuellt fått en tredje tand (man får ju inte titta så länge åt gången, men det ser precis ut som en tand) och börjat krypa!! Krypa är nog att ta i, men hon hasar/ålar sig framåt och kommer någon meter i alla fall. Superduktig tjej!

Själv är jag sjuk, men på bättringsvägen. Jag har åkt på världens skummaste förkylning. Förutom lite lite yttepyttesnuva så har jag mest ont i hela kroppen (känns ungefär som två dagar efter det första styrketräningspasset någonsin) och är trött, trött, trött. Elliot och Elina visar dock ingen hänsyn utan river igång dagarna precis i vanlig tid och vanlig takt (järnet kl 6.30 alltså)...

För den som inte känner mig så bra som jag så kan jag berätta att jag har vinterkräksjukefobi. Det har aldrig varit något problem förrän nu eftersom jag är uppvuxen i en motståndskraftig familj (något för CV:n kanske...?). Men efter att Elliot kom till världen får han det 1-2 ggr per år och min motståndskraft räcker inte riktigt till när jag har en vinterkräksjukare som hänger på mig och kräks i min tröja (och nu talar vi inte bildligt). Sen får Per det och han blir inte nådigt sjuk. Han blir så där dödsjuk att han knappt klarar att ta hand om sig själv och absolut inte några barn. Strax därpå får jag också det och jag blir bara lite lagom sjuk (mår absolut superdåligt förstås, men ändå vid medvetande) och får därför den inte alltför lätta uppgiften att ta hand om både mig själv och mitt barn. Och nu har jag alltså två barn och hur ska det då gå...? *Peppar peppar!* Och varför skriver jag om vinterkräksjukan i augusti egentligen? Jo, jag läste att den härjade fritt i Göteborg (med reservation för eventuellt fel stad) igår!! Nu är det väl dags att byta namn på sjukdomen i så fall och fanns den alls när man var liten? Som sagt var den ju inget problem då.

Förresten (på tal om precis ingenting) undrar jag om det verkligen är dåligt för ögonen att sitta nära teven. Varför skulle det vara det?

Och (på tal om precis ingenting igen) så har jag kommit på storyn till en bok! När jag nu får tid att skriva den ska jag verkligen göra det.

Och nu är det dax att avsluta detta något osammanhängande inlägg.

PS Jag kan varmt rekommendera filmen "Music and lyrics" för den som vill ha lite feel good-känsla i höstmörkret. I love Hugh Grant.