Livet är en fest (förutom dagens sista kvart)

Den här veckan har vi varit på två kalas och vi har ett kvar. Det har varit fullt upp kan man säga! Kusin Agnes hade 1-årskalas i torsdags och grann-Agnes hade 3-årskalas idag och kvar har vi gammelmormor Ingrid som har 85-årskalas imorgon! Elliot har ätit godis för första gångerna på båda kalasen och han åt med andäktighet. :-) På kalaset idag hade man för övrigt kunnat höra en knappnål falla när fikat intogs, trots 7 barn i rummet i åldrarna 2-5! Bättre betyg hade "bagarna" knappast kunnat få!

Jag har undrat över hur tiden kan vara så otroligt relativ. Har man riktigt roligt går fem timmar i ett huj, men har man riktig migrän förstår man inte hur man ska kunna överleva de närmaste minuterna. Hur kan det vara så? Per jobbar förstås på vardagarna och han åker till jobbet vid 8-snåret (här svänger vi oss med Stockholmstermer) och kommer tillbaka vid 17.45 ungefär. Jag tycker att dagen går hyfsat fort ungefär fram till kl 16 och därefter går den bara långsammare och långsammare. Sista kvarten (som dessutom ofta blir en halvtimme i Per-tid) känns längre än hela resten av dagen. Ett mycket dumt fenomen på det hela taget.

Jag och Per har börjat se första säsongen av Desperate Houswives (tack syster yster för lånet!). Hur kunde vi missa den serien? Den är ju jättebra! Så om någon undrar vad jag gör när jag borde sova så är det att se teve. Dels ser vi DH och sen har ju Idol börjat om! Jag höll på att dö när jag såg tjejen från Piteå på uttagningen i Skellefteå! En del har inte ett enda uns självinsikt. Det måste vara lite befriande.

Idag sa jag till Elliot att jag hoppas att det blir bättre väder imorgon så att vi kan vara ute (det har hällregnat hela dagen) och då säger han "Ja! Då kan vi åka motorcykel om vi köper en. Var ska Elina sitta egentligen?" Så var det bestämt...?