Sitt vackert!
Jag tror att grunden i barnuppfostran är kärlek, tydlighet och konsekvens. Det låter ju onekligen bra, men det är ju helt utmattande att hålla på med precis hela tiden. För konsekvens innebär ju också att man inte helt plötsligt kan ta en paus fri från uppfostran, för då kan det ju lätt bli lite förvirrat för barnet (Elliot alltså). Men ibland får jag sån lust att bara strunta i allt vad uppfostran heter och låta barnen bli helt odrägliga, bara för min egen bekvämlighets skull. Särskilt vissa dagar som kan vara lite extra utmanande (eller vad man nu väljer att kalla det).
De första två åren behövs det ju knappt någon uppfostran. Då är ju barnen snälla, glada och relativt fogliga alldeles av sig själva. Sen får man ju närmast en chock när man inser att ens snälla lilla kille har humör och att han är minst lika envis som jag (jo, det är tyvärr sant).
Jag har alltid avskytt föräldrar som skriker åt sina barn i tid och otid och jag har lovat mig själv att inte göra det, då jag tror att det finns bättre och mer pedagogiska metoder att uppfostra barnen. (Blir man nog arg skiter man ju såklart i pedagogiska metoder, men det är ju bra om man inte gör det jämt i alla fall...) Jag gillar inte heller mutor (en regel som även den tummas på ibland) och vad återstår då? Hot (lirkningar kanske man skulle kunna kalla det istället, hot låter ju lite brutalt)? Det blir ett antal lirkningar om dagen (i dessa lirkningar ingår ofta någon av Elliots bilar) och för mig känns det som den uppfostringsmetod som funkar bäst. Tyvärr ingår tålamod som en ingrediens för en lyckad lirkning och jag har en sjukdom som gör att jag är född nästan helt utan tålamod. :-) Väldigt jobbigt och otroligt kroniskt. Barnen är ändå det jag har allra mest tålamod med i hela världen eftersom jag gillar dem mest av allt (i kön på ICA efter någon som är bara lite långsammare än normalsölig får jag typ eksem). För att bli bättre i min sjukdom måste jag helst sova nog många timmar per natt (roligt skämt va?) och få lite andrum från uppfostringsobjekten i fråga (även det en bristvara).
Helt sammantaget så tycker jag att uppfostran är svårare än jag trodde, men att det går hyfsat bra och att jag lär mig mycket på vägen. Hur ska man veta hur jobbet ska skötas bäst när man aldrig provat innan? Jag har bestämt mig för att välja mina (ja, våra blir det ju förstås) strider med omsorg, för om man vill kan man bråka med sina barn om nästan allt och det har jag verkligen inte lust med. Distraktion är också väldigt bra vid de tillfällen det funkar (dvs innan Elliot hunnit bli nog upprörd) och det är väl ingen genväg i uppfostran...? Jag har också märkt att ju mer man är ute, ju mindre bråkar man.
Tur att man gillar just sina egna barn bäst, för jag hade aldrig haft så här mycket tålamod med någon annans barn. Naturen är ganska finurlig ibland.
De första två åren behövs det ju knappt någon uppfostran. Då är ju barnen snälla, glada och relativt fogliga alldeles av sig själva. Sen får man ju närmast en chock när man inser att ens snälla lilla kille har humör och att han är minst lika envis som jag (jo, det är tyvärr sant).
Jag har alltid avskytt föräldrar som skriker åt sina barn i tid och otid och jag har lovat mig själv att inte göra det, då jag tror att det finns bättre och mer pedagogiska metoder att uppfostra barnen. (Blir man nog arg skiter man ju såklart i pedagogiska metoder, men det är ju bra om man inte gör det jämt i alla fall...) Jag gillar inte heller mutor (en regel som även den tummas på ibland) och vad återstår då? Hot (lirkningar kanske man skulle kunna kalla det istället, hot låter ju lite brutalt)? Det blir ett antal lirkningar om dagen (i dessa lirkningar ingår ofta någon av Elliots bilar) och för mig känns det som den uppfostringsmetod som funkar bäst. Tyvärr ingår tålamod som en ingrediens för en lyckad lirkning och jag har en sjukdom som gör att jag är född nästan helt utan tålamod. :-) Väldigt jobbigt och otroligt kroniskt. Barnen är ändå det jag har allra mest tålamod med i hela världen eftersom jag gillar dem mest av allt (i kön på ICA efter någon som är bara lite långsammare än normalsölig får jag typ eksem). För att bli bättre i min sjukdom måste jag helst sova nog många timmar per natt (roligt skämt va?) och få lite andrum från uppfostringsobjekten i fråga (även det en bristvara).
Helt sammantaget så tycker jag att uppfostran är svårare än jag trodde, men att det går hyfsat bra och att jag lär mig mycket på vägen. Hur ska man veta hur jobbet ska skötas bäst när man aldrig provat innan? Jag har bestämt mig för att välja mina (ja, våra blir det ju förstås) strider med omsorg, för om man vill kan man bråka med sina barn om nästan allt och det har jag verkligen inte lust med. Distraktion är också väldigt bra vid de tillfällen det funkar (dvs innan Elliot hunnit bli nog upprörd) och det är väl ingen genväg i uppfostran...? Jag har också märkt att ju mer man är ute, ju mindre bråkar man.
Tur att man gillar just sina egna barn bäst, för jag hade aldrig haft så här mycket tålamod med någon annans barn. Naturen är ganska finurlig ibland.
Kommentarer